Jag skall berätta om en gång jag såg ett spöke. Det var många, många år sedan. Egentligen är det fel att kalla det spöke. Det säger inte vad det är, bara att det är något som man inte förstår. Ibland vill den som berättar få lyssnaren att tro att det är något farligt. Det stämmer inte. I de fallen är det snarare så att den som säger sig ha sett ett spöke har blivit så rädd att han har trott att det var farligt.
Jag kommer i fortsättningen inte att tala om spöken, för det är det inte. Gengångare är en mycket riktigare benämning.
Jag skall återkomma till den där gången jag nämnde i början.
Det var en ganska sen kväll. Det var på hösten och det var mörkt och ruggigt.
Så brukar en spökhistoria börja och nu tror du antagligen att du skall få höra en historia i den gamla vanliga stilen, men det skall du inte. Det råkade bara vara så just den här gången. De flesta gånger visar gengångare sig vid alla tider på dygnet. Till och med när det är vackert väder och solsken. Tro mig, jag vet.
Du har kanske själv mött någon gengångare?
Det har jag aldrig gjort, svarar du säkert. Men hur kan du vara så säker? Det är nämligen inte så lätt att veta om det är en gengångare eller en vanlig människa för de ser i regel likadana ut.
Nåväl, för att återgå till historien. Jag var på hemväg genom den gamla byn som jag bodde i vid den tiden, och när jag kom alldeles utanför kyrkogården råkade jag slå en blick in bland gravstenarna. Jag såg att någon rörde sig där inne och blev nyfiken. Vem i all sin dar var ute på kyrkogården mitt i natten?
Jag blev inte rädd. Varför skulle jag det?
Kyrkogården var min arbetsplats. Jag glömde kanske att tala om att jag arbetade som kyrkogårdsvaktmästare och dödgrävare.
Det fanns en stor gråstensmur runt kyrkogården. Den var inte högre än att jag kunde se över den, men den hindrade mig för att gå direkt in. Jag var tvungen att gå ner till den stora järngrinden för att komma in. Jag var nyfiken på vem det kunde vara och den enda möjligheten att ta reda på det var att gå in och se efter.
Grinden brukade föra ett oherrans oväsen när man öppnade den, men nu svängde den upp nästan ljudlöst. Det var kanske regnet som hade blött upp rosten, eller också hade kyrkoherden eller klockaren sett till att den hade blivit smord. Jag hade vid flera tillfällen blivit tillsagd att få grinden tyst, men jag är av naturen ganska glömsk. Därför hade det inte blivit gjort. Man går ju i regel inte omkring och bär på olja eller konsistensfett när man rensar ogräs på gravplatserna eller gräver gravar.
Jag gick avsiktligt ute på gången för att det skulle höras när jag kom. Jag var inte ute för att skrämma någon. Jag visste ju att folk trodde att det hände konstiga saker på kyrkogårdarna om nätterna. Men vinden susade i de stora trädkronorna så mina steg i singeln hördes inte alls. Därför kom jag ända fram till mannen som stod där utan att ha blivit sedd.
När jag hälsade vände han sig om, och jag blev verkligen förvånad. Det var den gamle smeden.
Vad som gjorde mig förvånad var att han hade gått ända hit. Hans smedja låg i andra änden av byn och han hade legat sjuk en hel månad och smedjan hade varit stängd. Jag visste det för en storbonde hade dött nyligen och det skulle sättas upp ett smidesstaket vid gravplatsen och detta hade fått beställas i grannbyn.
Jag erinrade mig nu att det var han som hade tillverkat den stora järngrinden. Den som inte hade gnisslat, men det var många år sedan. Smeden började bli gammal. Han såg inte gammal ut där han stod. Jag tyckte han såg friskare och resligare ut än han hade gjort på flera år.
Det var bra att du kom, sa han. Jag väntade på dig. Vi har en hel del att prata om.
Jag tyckte det var konstigt att han väntade på mig här vid den här tiden på dygnet, och i detta vädret. Om han ville mig något så hade det varit naturligare att söka upp mig i min lilla stuga.
Hur kunde du vänta dig att jag skulle komma? svarade jag. Det var en ren tillfällighet att jag råkade titta hit.
Det finns ingenting som heter tillfälligheter, sa han. Allting är förutbestämt.
Nog visste jag att smeden var något av en livsfilosof, men att han hade sådana tankar var mig helt främmande. Hade han möjligen blivit rubbad av sjukdomen?
Det var knappast troligt. Av utseendet att döma var han friskare än på mycket länge.
Jag var nyfiken på att få veta vad det var han ville prata med mig om, men jag ville inte fråga. Hade han något på hjärtat så skulle det nog komma fram.
Jag hade bra kläder på mig, men regnet och blåsten gjorde att det kändes olustigt att stå där ute på kyrkogården. Snart nog skulle regnet blöta igenom kläderna. Därför föreslog jag att vi skulle göra följe hem till mig så att vi skulle kunna prata i lugn och ro. Jag tänkte lika mycket på honom som på mig själv. Han hade varit mycket sjuk och skulle säkert inte må bra av att bli våt och frusen.
Till min förvåning avböjde han min inbjudan.
Det är bättre att vi går upp till kyrkan där du förvarar spaden och gravrepen, sa han.
Kyrkan var en gammal gråstensbyggnad. Det var säkerligen ingen som visste hur gammal den var. Den var om och tillbyggd många gånger under århundradenas gång. Där fanns ett litet krypin, alldeles under sakristian där jag brukade förvara mina verktyg som jag behövde, dels till att gräva gravar, och dels till att rensa ogräs och räfsa gångarna med. Enligt sägnerna skulle det lilla utrymmet ha blivit iordningställt för att byggmästaren som hade byggt kyrkan skulle begravas där. Det skulle vara hans arvode att få vila under kyrkan som han själv hade byggt. Om det var sant eller inte hade ingen kunnat ta reda på. Han fanns i varje fall inte där. En del sade att han låg begravd under golvet, men det hade jag inte kunnat se några tecken på.
Jag hade ingenting att invända, ju fortare jag kom under tak desto bättre, men jag tyckte att det var ett konstigt förslag.
Det var ingen lyx som erbjöds i det lilla kyffet. Vid den ena väggen stod den järnskodda träspaden som jag använde när jag grävde i herrens örtagård. Grävde ner plantorna som skulle spira i kommande generationer. Kommande generationer av gengångare. Vad är vi annat än gengångare?
Det är konstiga tankar som far genom huvudet.
Nåväl. Jag höll på att beskriva mitt redskapsförråd. Förutom spaden fanns där den breda krattan som jag drog fram och tillbaka på kyrkogårdsgångarna och framför kyrkan på söndagsmorgnarna. I övrigt var det inte mycket till redskap. En sliten järnbit på ett träskaft, som jag använde till att hålla efter gräset på grusgångarna med.
Vid den motsatta väggen låg de två plankor som användes när kistan firades ner i graven, och gravrepen.
Jag brukade använda plankorna som sittplats när jag tog igen mig.
Där gick vi in och satte oss. Det var så lågt i tak att vi var tvungna att sitta. Det gick inte att stå rak där inne.
Jag undrade vad han hade att säga mig, och varför han inte ville följa med till mitt enkla tjäll. Förvisso bodde jag inte i någon lyxbostad, men jämfört med det lilla krypinnet var det komfortabelt.
När vi hade satt oss på plankorna tog han fram en liten fickplunta. Jag kände väl igen den. Förr om åren hände det ofta att han kom till mig på kyrkogården och då hade han pluntan med sig. Han brukade skryta med att den var av äkta silver och att det var arvegods.
Hans farfars farfar som också hade varit smed i samma smedja hade fått den av en dansk officer, som var på flykt undan svenskarna. Officeraren hade skänkt pluntan till smeden för att han hade skott hans häst en natt för många år sedan.
Vi skiftades om att dricka som vi hade gjort förr i tiden, och under tiden pratade den gamle smeden om gamla tider i byn. När pluntan var tom satt han tyst en lång stund, sedan sa han:
Innan jag blev sjuk gjorde jag en spade helt av järn. Den kan du behöva. Du kommer att få en arbetssam tid. Du kan hämta den i smedjan i morgon.
Sedan reste han sig och tog den gamla träspaden av halvmurket trä och slog den i väggen så att den gick mitt av.
När jag reste mig och kröp ut, stod han och väntade på mig. Han räckte mig pluntan som vi nyss druckit ur med orden:
Ta den. Du kommer att behöva den.
Jag makade ekplankorna tillrätta över gluggen.
När jag vände mig om för att fråga vad han menade fanns han inte där.
Jag var inte road av att söka efter honom. Regnet och blåsten hade ökat, och jag såg fram emot att komma hem. Jag fick vänta med den frågan till morgondagen när jag skulle hämta den nya spaden.
På morgonen när jag vaknade var jag inte säker på om det hade hänt eller om jag hade drömt alltsammans.
Mina blickar föll på pluntan som stod på bordet. Det var smedens plunta. Alltså var det ingen dröm. Det som förvånade mig mest var att den var full. Jag var alldeles säker på att den var tom när han gav mig den.
När jag kom ner till smedjan var den tillbommad som den hade varit tidigare. Jag blev förvånad. Han hade verkat så frisk i natt att jag hade väntat mig honom i full verksamhet. Det var ju långt lidet på förmiddagen.
När jag bultade på dörren till hans bostad möttes jag av en sorgsen hustru.
Smeden dog i natt, sa hon. Men det var bra att du kom. Det sista han sa var att du skulle ha den här spaden när du kom hit.
När jag kom ut på vägen kände jag att jag behövde en styrketår. Jag kände i fickan efter pluntan som jag hade fått av smeden. Den var fortfarande full.
Jag skulle just sätta den till munnen och ta en välbehövlig klunk när jag hörde ett muntert:
Skål, dödgrävarn, och ett kluckande skratt.
Jag vände mig om. Jag hade känt igen smedens skratt, och var nästan övertygad om att han hade spelat mig ett makabert spratt, men jag var ensam.
Jag drack upp allt brännvinet medan jag gick hem.
Dagen efter fick jag order om att gräva graven till min gamle vän, smeden. Det var den första grav den nya spaden blev använd till.
Han hade haft rätt. Jag fick en arbetssam tid. Strax efter bröt spanska sjukan ut.
--------------------------------------------
På en bänk på kyrkogården satt en man och halvslumrade i solskenet. Han hade haft en konstig dröm. En man som han inte kände hade berättat märkliga saker för honom.
Du har just läst vad han hade drömt.

När han reste sig för att gå därifrån fick han syn på en gravsten. Han läste texten:
"Här vilar kyrkogårdsvaktmästaren Olof Persson"
* 1/6 1856. + 2/10 1919.
En bit längre bort stod en annan gravsten med texten:
"Smeden Anders Andersson"
* 10/2 1840. + 10/10 1917.

Mannen gick därifrån i sommarvärmen. Han hade fått något att fundera på.
Året var 1995.