Svinet det är jag, ett riktigt praktarsel. Och jag stortrivs med det.

Att jag är ett riktigt kräk utan ryggrad har jag fått höra i hela mitt liv. Ja, kanske inte hela men i alla fall stora delar av det. Det började nog långt innan jag flyttade hemifrån, redan under pojkåren när jag tänker efter. Mamma tyckte ju jag var världens åttonde underverk, så länge jag var liten, välkammad och dresserad att göra följsamma rörelser och säga de ord hon ville skulle hoppa ur min mun. Så jag var älskad, verkligen stört älskad, nästan urkramad av kärlek eftersom lilla mamma genom mig ville få bekräftelse på att hon var världens i särklass bästa mamma, hästlängder förbi både sin egen morsa och kvarterets andra morsor. Och redan som barn lärde jag mig att få som jag ville genom att trycka på de rätta knapparna. Genom manipulation kommer man långt och slipper dessutom bli kallad ett ryggradslöst kräk.

Pappa var ouppnåelig och alltid på jobbet. Han ville aldrig leka, prata eller göra något med mig. Vid matbordet stirrade han ut mig om jag glatt berättade något, tuggade med öppen mun eller lade armbågen mot bordet. Han måste ha sett på amerikanska hårdkokta deckare på kvällarna, när jag hade lagt mig för han påvisade vissa gemensamma karaktärsdrag med Dirty Harry. Han var fåordig, tuff och med stenhård blick även om hans knappa hårväxt kanske inte riktigt var Clintanlik. Tror fan att man var nervös under den uppväxten. Annars minns jag inte något särskilt om honom. Jo, en gång ilsknade morsan till och skrek att han skulle intressera sig för mig, hitta på något och vara en riktig familjefar för en gångs skull. Så vi åkte till storstan och gick på museum. Han var moltyst hela dagen. Jag kämpade med gråten, visste ju att han inte alls ville det där. Kände mig nedslagen och betydelselös. På kvällen grät jag mig till sömns. Nästa morgon smög jag ut på gården och stack en kniv i bakdäcket på hans cykel. Som ingenjör hade han koll på alla morgonmomenten för att komma exakt i tid till jobbet. Allt var avkollat tidsmässigt och i den här morgonrutinen ingick en cykeltur på 18-19 minuter för att hinna med tåget kl. 07.12. Han brukade skryta med att han låste blocklåset exakt 07.09, för att sedan sprinta upp för trapporna till perrongen och sedan sätta sig i näst sista vagnen, vid plats 22, vänster sida näst sista raden längst in. Om någon, vilket Gud förbjuder hade satt sig på ”hans” plats, stirrade han ut den stackaren i de 32 minuter det tog att ta sig till jobbet. Jag fnissade när jag gjorde det, väl medveten om att den där exakta planeringen skulle få dagen att fullständigt gå åt helvete. Det kändes befriande skönt när luften pyste ut. Jag valde bakhjulet eftersom det är jobbigast att laga. På kvällen stod jag uppställd vid cykeln och flinade bakom ryggen på honom när han slet med att få på däcket på hjulet. Jag jublade inombords när han dessutom lyckades att göra en ny punka när han skulle kränga på däcket med de där blanka verktygen från forntiden.

Det fladdrar förbi ett annat sådant där minne från barndomen. Peter och jag hittade en snigel som vi kokade. Sen pillade vi ut kroppen ur skalet och kollade på det. Det var lite äckligt, men vi intalade oss att vi var vetenskapsmän, som just upptäckt något intressant. Lite senare ryckte vi vingarna av en påfågelfjäril, bara för att se vad som hände. Jag grät efteråt i mammas knä för att vi hade förstört något riktigt vackert, i alla fall intalade jag mig det. Men egentligen var jag ledsen för att jag bara hade fått rycka loss den ena vingen. Genom att riktigt knipa till och gråta en skvätt fick jag dessutom mamma att i strid med alla regler bjuda mig på bullar och saft på sängkanten.
Peter var modigare än jag. När han sköt sin första gråsparv med luftgevär vågade jag inte riktigt hålla i den efteråt. Däremot kunde jag med hjälp av en pinne i alla fall peta ut båda ögonen på den. Vi låtsades att sparven satt inne med betydande
krigshemligheter och att det var vår sak att genom lite tortyr få ur fanskapet sanningen.
Jag var nog lite rädd som barn, eller till och med lite feg. Jag stod sällan i första ledet när något okänt skulle närmas. Ändå var jag med, kittlades av spänningen men fick ständigt dåligt samvete efteråt, men mest för att jag inte hade varit sådär aktiv som jag hade hoppats. Vi snodde godis på kondiset på rasterna. Jag vågade inte, men var gärna med och delade. Vi brukade skicka fram Roger, som var lite dum i huvudet men som inte hade vett att vara rädd. Han fick göra skitgörat, medan vi andra delade på bytet. Vi var sen lite taskiga mot Roger, när snatteriet var fullbordat. Han fick inget annat än ett hånflin för besväret. Ändå gjorde han om det, gång på gång, ville få vara med i gänget och ta e4n plats. Men vi höll honom på mattan. En gång höll jag upp en Japp , som jag tagit av papperet på framför hans dreglande mun, vickade den fram och åter och viskade ”godis till Roger, godis till Roger, blunda då!”. När han blundade och öppnade munnen för att ta den, stoppade jag njutningsfullt hela biten i min egen och mulade in en näve grus i käften på honom. Kompisarna och jag själv garvade rått åt Roger. Han spottade och fräste, men fattade verkligen ingenting eftersom han började flina han med efter en stund. Men det var väl för att få vara med.  
Curre fick mig att fuska på en provräkning. Jag var alldeles förbi av nervositet, men klarade mig, genom att skylla på honom. Efter några gråtattacker och sanningsbetyganden trodde morsan mig och spred ut att den där Curre var en falsk jävel, som förlett mig in i dåligheter. Ja, säger bara ”jävla Curre”. Rätt åt honom eftersom det var han som läckte till Bosse, som sen skvallrade för sin morsa, som satte av som en raket till vår lärare.
Det var den här tiden jag började smygröka. Alltid, alltid hade jag dåligt samvete för vad mamma och pappa skulle säga om de kom på mig, men ändå fortsatte jag. Några små lögner ledde till större och till slut var jag mästare i att dupera mina föräldrar och nekade i sten till allt jag gjort, ända tills jag blev överbevisad. Då brukade jag rasa ihop i en hög och gråta förtvivlat, lova bot och bättring, allt medan pappa skällde och mamma till sist började ta mig i försvar. Jag utvecklade en otrolig förmåga att manipulera dem till ett läge, där kvällarna slutade med att det var mamma och pappa som grälade med varandra, medan jag satt inne i mitt rum och lyssnade på någon CD vi hade snott på Experts skivavdelning.
För det var ju då i puberteten det började gå vågor i stillhetens hav. Jag började lyssna på brölrock, lämnade stela fläckar på sängkläderna, spydde i hallen när jag kom hemvinglande på nätterna och sov till två nästa dag, utan att ha borstat tänderna eller ens tagit av mig kläderna vid sänggåendet.

Sexdebuten gick av stapeln ute vid en ö i skärgården. Vi hade bunkrat upp med öl, chips och varmkorv. Erik hade gitarren med och sjöng lite proggiga låtar under kvällen. Vi fick fyr på brasan efter sju svåra år och kunde till sist grilla våra korvar, som var påträdda på egenhändigt tillverkade och spetsade pinnar. Redan under kvällens första timmar viskade Bengan till mig att Ingrid, hon med det där mörka håret och breda höfterna, hade gjort det. Att hon var känd för att vara villig. Min radar kopplade genast in sig på hennes våglängd, så efter en halvtimme satt vi nästan i knäet på varandra och småpratade. Efter ytterligare en halvtimme lättade vi och gick över till andra sidan av ön. Det var sommar, solen var precis på väg att gå ned och jag var redan inne på den sjunde ölen. Ingrid blev bara snyggare och snyggare allt eftersom kvällen led. Vi kysstes, först försiktigt men efter ett tag alltmer passionerat och vilt. Hon hade verkligen varit med förr. Själv visste jag knappt hur jag skulle bete mig. Jag låg raklång på rygg och såg henne glida ur shortsen, dra av sig blusen och knäppa upp behån. Stirrade bara, oförmögen att fatta det jag såg. Jag kände mig som när jag var liten, alldeles paralyserad och utlämnad. Hon böjde sig ned, kysste mig och gled med handen ner mot min gylf. Jag bara dog. Innan jag visste ordet av hade hon lossat skärpet och dragit av mig alltihop. Så grenslade hon mig, sjönk ner över min bultande lem. Tjugo sekunder senare hade det gått för mig. Ingrid bara stannade upp i rörelsen, sen började hon skratta. Fy fan vad jag skämdes. På hemvägen satt jag längst fram i båten, med näsan mot fastlandet och utan att vilja titta på någon. Jag var övertygad om att den jävla Ingrid hade skvallrat. Några dagar senare hade jag rationaliserat fram en sanning, som sa att hon inte var nånting att ha, så därför hade jag bara släppt ur mig allt för att det skulle ta slut, ja faktiskt bara använt henne som runkvante. Men i mitt inre satt det en tagg. Jag spred därför ut ett rykte i plugget att Ingrid hade gonorré, och dessutom var försedd med bara en blygdläpp, så att hon såg alldeles sned ut och att muffen påminde om Hitlers mustasch. Det fungerade utmärkt. Inom fyra veckor hade Ingrid bytt skola. Ja, efter den där trista debuten var jag i alla fall inte sämre än att jag provade igen. Och igen. Men inte med Ingrid.

 Vid det här laget hade pappa och mamma skilt sig. Mamma var bitter och trist, grå och glåmig, ingen jag kände mig särskilt stolt över. Lilla mamma hade dessutom ansenliga röstresurser, som hon dagligen övade genom att tjata, gnata och gnälla på snart sagt allt som hade med mig att göra. Hon utvecklade under de här åren egenskaper som gjorde henne till kvarterets i särklass mest griniga skitmorsa. Det skyndade väl senare på flytten hemifrån, kan man väl säga om man nu ska se något positivt i hennes karaktärsförändring.

I gymnasiet satt jag alltid bredvid Karl-Erik, klassens ljus. Han skrev med stora, runda tryckbokstäver. Lättlästa om ni frågar mig, särskilt på proven. Karl-Erik hade tre storasystrar som lekte att han var deras docka. En gång i lågstadiet, när hans och min morsa skulle åka på en resa över dagen till Göteborg, fick de för sig att Karl-Erik och jag skulle få en present när de kom hem. Jag fick en skiva med Led Zeppelin, medan Karl-Erik fick ett förkläde, som gick i färg med ett par grytlappar han hade virkat på syslöjden. Say no more, men i mer vuxen ålder blev sen Karl-Erik bög och jobbade som sjuksyrra och fick vad han tålde ute på oljeborrplattformar i Atlanten. Vet inte om det där grundlades av grytlapparna eller förklädet han fick. Min skiva med Led Zeppelin höll i alla fall mig på den rätta vägen när det gällde tjejer.
Så jag surfade mig igenom gymnasiet - tack snälla Karl-Erik - och gick ut med riktigt fina betyg. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra därefter, så jag beslöt att ta ett sabbatsår.

Mari hade flätor, stora fasta bröst och ett leende som skickade mig till månen. Hon var frikyrklig, sjöng i Pingstkyrkans kör och spåddes en framtid som pastor. Jag överfölls genast av religiösa grubblerier och var bara tvungen att söka ledning inom hennes församling. Jag satt på tredje bänk och försökte hänga med i sångerna. På slutet var det en gubbe som frågade om någon ville bli frälst, så jag hoppade upp och vrålade ja. Starka armar förde fram mig mot ett podium, och där läste man en massa böner medan prästen höll fast mig. Plötsligt drog han till mig i pannan, så att jag föll bakåt i andras armar. Sen var jag tydligen frälst. Plötsligt började en i församlingen att prata i tungor, på något språk som jag inte kände igen ett ord av. Mari stod snett framför mig och vevade med armarna i luften. När hon vände sidan till, såg jag att hon var alldeles röd i ansiktet av upphetsning. Så jag tänkte det kunde vara dags att lägga på ett kol och presentera mig lite närmare. Jag hoppade upp på podiet, vände mig ut mot församlingen och började skaka i hela kroppen, vände upp ögonvitorna och höjde sedan händerna i luften. Jag märkte att flera började titta åt mitt håll, så även Mari. När jag var liten brukade vi leka "låtsasspråk" genom att dubblera konsonanter mellan vokalerna. Skulle man säga till exempel "frukost" blev det på rövarspråket "fofrorukokosostot". Så jag drog igång nåt liknande där på scenen, försökte säga "Mari, jag vill knulla dig medvetslös" fast på låtsasspråket. Det lät rätt bra, tyckte jag själv så jag förstärkte det hela med lite skakningar på huvudet, började dregla och stötte ut orden, innan jag sen som en snygg avslutning med rak hand pekade direkt på Mari. Hon såg ut som om hon just sett Jesus, och bara darrade i hela kroppen. De läckra brösten gungade från sida till sida på ett fullständigt underskönt sätt, och fan vet om hon inte blev kåt av närkontakten med Jesus genom mig, i alla fall tyckte jag bröstvårtorna såg alldeles syndigt hårda ut genom tyget. Jag gled ner från scenen och gick fram mot henne, cirklade runt hennes mjuka kropp och sjöng ut mina besvärjelser. Församlingen kokade av upphetsning och skrek runtomkring mig om mirakel och Guds kraft.

Femton minuter senare tryckte jag ned Maris överkropp över en gammal Apollo i cykelstället på församlingshemmets baksida, och stötte vilt in i hennes gudomligt blöta kön. Först var det en massa nej, och får inte men här gällde det att vara lite resolut. Jag tror hon gillade att stå sådär med överkroppen vikt över sadeln och ena benet uppfläkt på pakethållaren. Efter en stund började hon gillade det, det hördes lång väg. Hon skrek efter Jesus, Ischtys och Guds nåd ända fram till orgasmen. Ja, min alltså. Hur det blev för henne vet jag inte riktigt, hon blev nog helt överväldigad av alla känslor för hon var helt tyst, bortsett från lite tacksam gråt. Jag torkade av mig på hennes kjol på den del som inte hade trasslat in sig i kedjan och klappade henne sen lite förstrött på skinkan, för att hon skulle fatta att Jesusstunden var över och att hon kunde gå. Det var mitt första och sista besök i kyrkan.
Man brukar ju säga att män tänker med kuken och inte med huvudet. Det ligger något i det faktiskt. De flesta tankar man har i skallen gör en extraslinga genom pungen för utvärdering, innan man fattar beslut. Men det handlar inte bara om sex. Kvinnor kan ge bort vad de äger och har i sin iver att vara rättrådiga, generösa och uppoffrande. Det är rätt många som har huckle med blåvit fartrand i pannan och ser fromma ut, sådana som blivit ett slags "20hundratalets Moder Teresa", here she comes liksom. Är man lite om sig och kring sig så är det bara att ta för sig.

Jag vet inte hur jag kom i kontakt med Sara egentligen. I kompisgänget pratade man om hennes tragiska bakgrund och historia. När hon var tio år, dog hennes mamma Lisa i magcancer. Pappan var alkoholist och hade aldrig visat dottern något intresse, alltsedan skilsmässan som inträffade när Sara var fem år. Lisa var livrädd att vårdnaden skulle flyttas över till pappan, eftersom han söp, slogs och spelade bort socialbidraget på travet. För att sörja för Saras bästa, bestämdes att Lisas bror och svägerska skulle ta hand om Sara efter mammans bortgång. Socialen var beredda och skulle ordna så att Sara direkt efter dödsfallet kunde bli interimistiskt familjehemsplacerad hos brodern.
Det var Rolle som berättade hur det hade gått till. Det var visst alldeles tyst i sjuksalen. Syrgasmasken pumpade in luft i Lisas näsa, men andningen var kort och ryckig. Huden var vaxlik och låg som en stram mask runt det tunna skelettet. Hon irrade med blicken mellan de församlade. Det var brodern och svägerskan, en kvinna från soc. och sen lilla Sara. Sara vågade inte sitta nära sin mamma. Hon tyckte det var obehagligt att inte känna igen henne. Sen var hon arg på henne. Arg för att hon skulle lämna henne. För mammor gör inte så mot sina barn. Efter två timmar var kampen över. Hon skrek visst på slutet. Sen började andetagen hacka. Mitt i en utandning blev så allt alldeles stilla, det kom inget mer. Svägerskan grät, medan Sara och brodern satt och stirrade ut genom fönstret. Ja, så berättades det i alla fall. Jag kommer ihåg att jag grät när jag hörde det här. Så tragiskt, så ensamt och så dramatiskt med den där sista stunden. Jag hade inga som helst svårigheter att tänka mig själv i Saras ställe.
Två timmar senare meddelade brodern att man hade tänkt över situationen och nog inte hade möjlighet att ta emot Sara i sitt hem. Innan soc. hade hämtat sig från sveket kom pappan nästa dag in till tingsrätten med en ansökan om att få vårdnaden flyttad till sig. Tingsrätten hade inte tillräckligt underlag för att neka honom det. Det var säkert inte någon överdriven föräldrakärlek som hade slagit till. Därför att från och med flytten till pappan överfördes löpande barnbidrag, utfallande barnpension till artonårsdagen samt utfallande försäkringar om 900 000 kr under pappans redovisningsansvar. Även om han inte kom åt annat än delar av kapitalet, var det ingen tvekan om vad de löpande utbetalningarna skulle gå till. När jag hörde om det här eländet bara kände jag att Sara någon gång, någonstans skulle få mitt förbehållslösa stöd för att ta sig vidare och återfå tron på mänskligheten.

Rolle berättade att det sedan dessvärre hade gått lite utför för Sara. På fem år var hon familjehemsplacerad i sex olika familjer och hotade ständigt med att flytta hem till pappan, om hon inte fick som hon ville. Redan i femtonårsåldern rökte hon hasch och utsågs till områdets främsta knullpokal. I soc. papper benämndes hon som utagerande, bitter och impulsstyrd.
När hon nu blev myndig hade hon plötsligt egen kontroll över kapitalet, som hade vuxit till nästan två miljoner.
Jo, det var nog exakt då jag erbjöd henne mitt stöd, min tid och erfarenhet, nu när hon var som mest i behov av en hjälpande hand. Det hjälpte att stryka henne lite medhårs och säga att hon var snygg och sexig. Hon var helt svältfödd på känslor och smälte som vax, bara jag klippte lite med ögonen och kysste henne på halsen. När jag sa att jag aldrig hade mött någon som hon, trodde hon mig på mina ord. Men det var ju sant. Aldrig att jag hade träffat nån med en sådan vacker kombination av välfyllt bankkonto och så tillgivna hundögon.
Jag var med till banken på hennes artonårsdag. Sara hade redan barn, sedan två år tillbaka. Vid en blöt efterfest på Restaurang Babel i samband med ett releaseparty av en cd, som ett lokalt band spelat in i några hundra exemplar, var det visst trummisen som satte på henne på den där skitiga toaletten, där det alltid var stopp i avloppet. Resultatet ploppade ut nio månader senare. Flickan fick heta Lisa efter mormor. Sara hade aldrig brytt sig om att få faderskapet fastställt, utan hade på soc. bara uppgivit att det var någon okänd som var far till barnet. Och det var ju inte så konstigt, eftersom hon på grund av alkoholberusning knappt hade några minnesbilder av händelsen. ”Han hade en vit t-shirt på sig, och luktade öl” var det enda hon kunde få ur sig när identiteten skulle fastställas.
Så nu stod hon där med barnvagnen framför sig, med mig vid sin sida och med en kölapp i handen. En halvtimma därefter var vi på väg till resebyrån, med en postväxel på 200 000 kronor brännande i handen.
Vi levde lyxliv i över nio månader. Vi gjorde fem utlandsresor, bl. a till Florida, Mauritius och Sydafrika, hur skönt som helst. Sen startade vi ett företag på mitt initiativ, ett som dessvärre inte gick så bra. Sedan var pengarna slut. Hade mitt pokerspel på nätet gått lite bättre, hade vi nog kunnat reda ut det. Företaget vi startade, som skulle importera piratkopierade filmer gick i konkurs efter ett halvår. Så där var vi, fattiga som kyrkråttor. Men, men... allt kan ju inte ordna sig här i livet.
Sara grät som en gris, när jag sa att det var dags att vi gick skilda vägar. Hon låg på knä vid mina fötter, höll mig om benen och skrek rakt ut att jag inte fick lämna henne, att jag var hennes allt och stora kärlek. Sjukt patetiskt, så löjligt så jag började flabba åt henne. Till sist blev hon förbannad och började skrika nåt om att jag hade snott hennes pengar. Att jag aldrig hade älskat henne. Och att jag var ett ryggradslöst kräk, fan den salvan bet. Sånt skitsnack! Jag gjorde jävligt klart för henne att vi hade gjort allt tillsammans och att hon var med på allt. Jag bet av hennes anklagelser med att påpeka att hon säkert hade varit knäpptyst om företaget hade genererat några millar i vinst. Då hade hon gärna velat vara med, trots att det var jag som stod för idéerna. Den sista tiden svamlade hon om barn, en framtid i ljusblått. Jag lyssnade väl snällt, fyllde i med sånt hon ville höra, men vad fan, är pengarna slut så är de. Inget att göra åt. Vi knullade, men nån kärlek var det aldrig tal om. Gnällig var hon också. Ville jag ha lite skoj genom att binda fast henne i sängstolparna och penetrera hennes lilla stjärt med min stake eller med hjälp av den där storken i trä jag gjort i slöjden, så nog fan blev det ett jävla gnäll efteråt om att hon hade skavsår eller hade svårt att sitta. Det var nästan så att hon glömde bort att laga mat till mig. Men efter lite tillsägelser flöt det på igen.
Under året träffade jag dessutom av och till Fia, som var ett strå vassare. Det enda som återstod av de två miljonerna var en bostadsrätt på 21 kvadrat ute i Sundbyberg. Jag ordnade allt då är den köptes, hämtade stålarna till kontantinsatsen hos Sara och stack till mäklaren det skuldebrev Sara hade skrivit på för banklånet. Av en händelse blev det så att jag själv kom att stå som ensam köpare av lägenheten. Så när det var dags att göra slut med Sara kastade jag ut henne och sålde sen lägenheten själv. Det blev i alla fall trehundra tusen i handen. Lånet som Sara fick behålla, var i alla fall inte större än tvåhundra femtiotusen.

Eftersom jag inte är så bra på det husliga flyttade jag därefter hem till Frida, som var ett riktigt kap eftersom hon just då pluggade på hotell- och restauranglinjen. Varenda kväll kom hon hem med något käk, de hade snott ihop i plugget. Jag mådde som en prins, dessutom var Frida lite kinky. Allra bäst mådde hon när jag band fast henne och slog den lilla dallrande bakdelen strimmig med ett långt skohorn. Det gjorde mig ingenting att hjälpa till med det. Det var ju ändå bara en liten gentjänst för att jag fick bo gratis hemma hos henne.
Men mina tankar började alltmer handla om det faktum att mitt sabbatsår, som nu hade blivit över två år, led mot sitt slut. Det hade blivit dags att rycka upp mig och börja fundera på framtiden. Det var inte utan, att jag såg fram mot nästa skede i mitt liv, faktiskt med lite skräckblandad förtjusning.

Jag beställde hem alla kataloger som fanns från universitet och högskolor för att bestämma vilken som skulle få ha nöjet att ha mig som student. Men allting verkade så förbannat tråkigt. Vem fan vill bli ekonom? Eller jägmästare? De fick gå i sopnedkastet rätt snabbt.

Jag tyckte jag var lite av entreprenör och satte mig därför ner och började klura ut hur jag skulle kunna bli snuskigt rik utan att anstränga mig. De flesta idéer verkade redan vara upptagna. Men jag läste en tidningsartikel om ”nigeriabrev”, där folk skickade pengar till någon utländsk adress för att därmed få ut ett astronomiskt belopp som hade fastnat i det afrikanska landets administration. Jag insåg att är bara idén tillräckligt bra och folk vädrade snabba klipp, så gick de på nästan vad som helst.

Så ett tag var jag inne på att låtsas bli kär i gamla käringar eller änkor på nätet och blanda alla kärlekstörstande mail med önskemål om små handlån till än det ena, än det andra. Det blev en hel lista på eländen jag råkade ut för, alltifrån att ha blivit nedslagen i Sydney, blivit strandad i Mombasa efter att ha blivit rånad, fått sprucken blindtarm i London och åkt på tarmvred i Pisa. Alla eländen hade det gemensamt att de krävde ett visst kontant bidrag för att klara ut räkningar och andra ersättningar, innan jag kunde komma hem och ta upp samlivet med den trängtande mailkvinnan. Själv satt jag hemma hos Olle i Vasastan med datorn i knäet och fantiserade ihop den ena historien värre än den andra. Ett tag höll jag igång ett tjugotal tanter på det viset, men det funkade inte över tid, eftersom jag inte kom ihåg vem jag hade sagt vad till. Det fick bli ett avskedsmail där jag meddelade att jag av olika grumliga skäl blivit tvungen att fly landet. Jag tackade snällt för handlånen, tillsammans en bit över 100 000 kr, och lovade att betala tillbaka alltihop när jag kommit på fötter i det nya landet.

Men något skavde där, det kändes som om jag inte hade hittat rätt med den ultimata idén.

Men så kom jag på det.

Det tog mig tre månader och en kompis att tjäna tillräckligt med pengar för att göra mig ekonomiskt oberoende.
Idén var egentligen busenkel men väldigt effektiv, eftersom den riktade in sig på människors girighet och vilja att utan att anstränga sig göra ett klipp. Jag skulle bli aktieguru, och dessutom bli det utan att kunna ett skit om aktier. Men för att klara av transformeringen krävdes en riktigt bra kompis. Efter någon månads research och nitlotter hittade jag honom till slut på en sportbar i Vasastan, där han satt och hinkade öl iförd en jacka som det stod ”Pensionsmyndigheten” på i blå text på ryggen. Han flirtade med bartendern och bögade sig å det grövsta, så det var ingen tvekan om vad han gillade. Så jag slog mig ned och började prata med honom.
Nisse var gift, men levde ett slags dubbelliv. Han bodde med fru och två barn i ett radhus i Täby, men försökte åtminstone någon kväll i veckan ägna sig åt att få utlopp för sina drifter att sätta på killar i den bakre öppningen. Två kvällar senare schasade jag ut Olle en kväll och tog hem Nisse. Videosekvensen blev lysande tydlig. Nisse glodde rätt in i kameran och skrek rätt ut när det gick för honom. Själv blev jag lite lätt mörbultad men tänkte att lite skit får man ta. I alla fall, när jag körde upp sekvensen för honom och hotade med att låta hustrun ta del av skådespelet, blev han rätt mör. Resten var en barnlek. Han stannade helt enkelt över en kväll på jobbet, och gjorde en datafil med 6 miljoner ppm-sparares personuppgifter och mailadresser, och skickade över den till min dator. För säkerhets skull behöll jag en kopia av videofilmen om det skulle visa sig att jag behövde Nisses tjänster även i framtiden. Han grät som ett barn när jag under högtidliga former lät honom se, när jag deletade filen från datorn. Idiot, han trodde det var nåt slags original.

Resten var en barnlek. Först valde jag ut en aktie på O-listan, som hade rätt liten omsättning men som svängde rätt mycket i värde vecka för vecka. Sen delade jag upp ”kunderna” i två hälfter och skrev ett mail där jag presenterade en helt ny aktietjänst baserad på teknisk analys. I introduktionsbrevet poängterade jag att mitt företag insåg att man får jobba för att förtjäna förtroende och att de därför under en tid skulle få ta del av företagets placeringsråd gratis. Den ena hälften fick beskedet att aktien den närmaste veckan skulle gå upp, den andra hälften att den skulle gå ned. Det visade sig att den gick upp, så jag koncentrerade mig på den gruppen fortsättningsvis. Nästa mail förutspådde fortsatt uppgång, medan det tredje sa att en nedgång var att vänta. På det här viset minskade hela tiden den grupp som hela tiden fick "rätt" råd, men eftersom den var så stor från början blev det rejält med giriga spekulanter kvar i gruppen. Efter ett par sådana här rundor var tilltron till min förmåga i kraftigt stigande hos de som nu hade gjort tre aktieplaceringar som genererat vinster tack vare mina råd, och som såg en ljusnande ekonomisk framtid framför sig. 

Det hade blivit dags att slå till, dels med en engångstjänst och en abonnemangstjänst. Inga råd skulle ges, om inte betalning skedde. Det var här girigheten slog till. Gruppen på sex miljoner hade i olika steg smält ihop till c:a 100000 personer, som nu trodde att de hade skaffat sig en exceptionellt duktig aktierådgivare. Erbjudandet handlade om ett specifikt köp- och sälj-råd per månad. Det visade sig att 15000 kunder köpte abonnemangstjänsten á 999 kr/år, och att 20000 köpte engångstjänsten á 99 kr. Resten struntade tydligen i att beställa någon tjänst, men det kunde jag leva med när jag satte mig och börja bevaka inflödet på mitt konto. Pengarna strömmade in, och efter en vecka stod det nästan 35 millar på kontot. Det hade då blivit dags att dra från det här skitlandet, kallt,  snorkigt och fullt med invandrare som det var. Det fick bli Thailand, dels för vädret men kanske mest för att jag läst att samarbetet mellan Thailändska och Svenska myndigheter var rätt dåligt, inte minst då det gällde utvisningsärenden.

Jag köpte mig en strandbungalow i närheten av Khao Laks vita stränder och började leva livets glada dagar. Men det blev lite trist efter ett tag. Jag saknade sällskap och började spana på stranden om det inte kunde finnas något lämpligt offer att roa mig med. En sån där snygg sak, som vet hur man tvättar, lagar mat och passar upp på en man,  en sån som dessutom  är en jävel i sängen,  ja nåt ditåt såg kravspecen ut. Med min nyvunna rikedom kunde jag ju välja och vraka, använda nån ett tag och sen byta ut dem. Så fort de började klaga eller våga kalla mig ryggradslöst kräk var det ju definitivt dags att byta spår. Eftersom jag hade råd funderade jag ett tag även på att kanske skaffa några stycken i i taget.

En dag vid lunchtid ramlade jag ner till stranden för att halvsova ruset av mig efter gårdagskvällens karaoke fest. Plötsligt stod hon bara där i röd bikini under en sånt där solskydd på stranden. Jag rätade på mig, in med magen och ut med bröstet och fyrade av mitt bästa leende. I tanken började jag redan fabulera ihop att jag var fotograf, var här för att leta nya modeller och gärna ville provplåta henne, ja i min bungalow såklart. Någonstans i bungalowen hade jag ju en gammal Nikon, men i värsta fall fick det bli några bilder med hjälp av mobilkameran.  

Och hon log tillbaka.

Jag bara visste det.  Henne skulle jag ha!

                                                @