Jenny ligger utsträckt i vardagsrummets soffa med en grå filt över sig. På bordet intill ligger ett antal snoriga och tårade pappersnäsdukar som vridits ihop till bollar. Ögonen är rödgråtna och hon suckar.
Mobilen på bordet ger plötsligt ifrån sig en ilsken signal.  
- Ja, det är Jenny.
- Halloj, det är Lina.
- Nämen hej, det var länge sen.
- Ja, jag tänkte jag skulle ringa och höra hur det är. Bettan berättade ju igår att du och Kalle ska skilja er. Jag trodde inte det var sant alltså.
- Nä, men det är sant. Vi har redan lämnat huset till försäljning.
- Men Gud, alltså. Ni har ju nästan varit ihop lika länge som Jonas och jag. Jag vet inte vart jag skulle ta vägen om Jonas kom hem och sa att han ville skilja sig. Alla grejor man har och minnen och ja, hela ens historia.
- Jo, det är kämpigt. Känns overkligt och jag deppar förstås. Sover dåligt och har ångest. Men jobbar på.
- Ja, jag förstår precis. I höstas var jag med så där nere, låg under täcket och bara grät. Vi skulle ju åka till Mauritius vet du, men sen fick Jonas bara ut halva sin bonus, så det räckte bara till skidresan till S:t Anton. Fy fan vad besviken jag var. Och där hade jag gått och glappat för mina väninnor innan det var klart. Pinigt som bara den.
- Ja, det är jobbigt när det inte blir som man vill. Värst just nu är det här med barnen. Dom ser på en med anklagande blickar och jag känner sån skuld, eftersom det var jag som drog igång allt det här.
- Mm...hos oss har det alltid gått och resonera, du vet Rasmus har ju alltid varit lite lillgammal. Sara är ju mer den funderande typen, men jag tror vi har den där djupa tryggheten i vår familj att vi skulle klara av vilken påfrestning som helst. Men ni får väl prata dom tillrätta. Vi brukar kalla till familjeråd ibland. Då sätter vi oss vid köksbordet allihop och då gäller vissa regler liksom. Ingen får avbryta, alla får säga sitt och sen bestämmer vi vad som blir bäst för familjen. Det brukar kännas bra då, man liksom vet att familjen klarar av motgångar. Det stärker gemenskapen liksom.
- Ja, du. Det är ni det. Men vi har passerat det nu. Kalle pratar knappt, skickar massa konstiga skrivelser om umgängesrätt och vårdnad från en advokat. Jag bara gråter så fort jag läser. Allt är så kallt och formellt. Fattar inte det här. Att det är min man som behandlar mig som om allt tidigare inte har betytt nåt. Som om jag är en främling nästan.
- Man kan aldrig lita på karlar. Som vindflöjlar. Min chef är sådär. Rune heter han. Man vet aldrig var man har honom. Det är nog tre gånger nu som han har lovat att jag ska få åka på konferensresa till nåt häftigt resmål, men det blir aldrig av.
- Resa, ja det skulle jag behöva. Komma bort från allt jobbigt. Men först måste jag börja fundera på det här med bostad.
- Ja, vi funderar också på att flytta. Vi har ju bott i Bromma i 10 år snart. Jonas säger att det är dags nu, innan det börjar bli för mycket fel på huset. Vi har faktiskt tittat på ett hus i Näsbypark. Vi får väl loss sju millar i det gamla, men det är ju svindyrt där ute. Det här vi kollade på går väl på en tio-tolv miljoner, så vi får väl se. Men det skulle kännas skönt med lite fler rum att vara i. Sen var det en så snygg pool utanför, med sån där italiensk minimosaik, du vet. Jag riktigt såg framför mig hur man kunde ha sommarfester där.
- Kul för er. Jag vet inte hur det blir för oss. Vi har rätt mycket lån på vårt hus. Det går nog inte ens jämnt upp när lånen är betalda. Det blir väl nån lägenhet sen, om det finns en att få tag i.
- Nä, Jonas och jag skulle aldrig trivas i lägenhet. Det blir för instängt liksom. Lite gräsmatta och uteplats är viktigt.
- Ja, det där kan ju jag bara drömma om.
- Fast det är ju rätt jobbigt att sköta om det också. Det gör sig inte själv, precis. Som tur är brukar grannpojken hjälpa oss. Han är rätt billig också.
- Jag kanske kan få låna lite av mamma för att betala för nåt svartkontrakt, även om det med känns osäkert. Man går ned sig lite, får så mycket att fundera över. Allt känns som gungfly och det tär på orken.
- Jag vet, precis. Mitt träningskort gick ut förra månaden och jag bara inte orkade förlänga det, kom helt ur balans ett tag, var säkert deprimerad i minst en vecka eller nåt. . Men nu är jag på G igen.
- Skönt för dig.
- Men du, det blir nog bättre sen ska du se. Är på språng till gymmet just nu. Ville ju bara ringa och höra hur det var.
- Ja, tack för omtanken.
- Ingen orsak. Det är ju det man har sina vänner till, vet du väl?
- Jo, jag vet.
- Vi hörs!
- Ja, hej då!

                                                                         @