Att älska är att ge en liten del av sig själv, till någon annan.
Att älskas, är att få. Få den lilla delen av en annan människa.
Har du tänkt på det?

Men om man inte har någon, som vill ta emot den lilla delen som är jag. Hur ska jag då kunna älska? Vad är det då som gör livet värt att leva? Är det sökandet? Kanske!
Är det glädjen i att se andra finna och älska varandra? Kanske!

Kärleken är dragningskraften i att älska, den brinnande glöden,
intresset, lyckan i att älska och att älskas. Kärleken är en känsla,
liksom ensamheten.

Ensamheten som kommer om man inte kan älska eller älskas. Ensamheten kan vara skön. Ensamheten kan vara ett sätt att hitta tillbaka, ett sätt att finnna energin att samla ihop sig själv och laga det som är trasigt.
Ensamheten kan vara svart. Svart och bister, tung och rent förjävlig.
Långvarig ensamhet förstör människan, bryter sönder våra hjärtan, tar våran tro på något bättre.

Ändå är det dit jag är på väg, dit vi alla är på väg.
Den stora ensamheten.