Hon sätter en trött raspande nyckel i låset, vrider med uppbådande av sina sista reservkrafter runt den, bänder upp den ovilliga dörren, som med gnisslande gångjärn saluterar den hemvändandes ömkliga gestalt. Hon hasar in genom dörröppningen, sparkar av sig de ihopsjunkna småsvettiga dojjorna och vaggar in i lägenheten på ömma knotiga fötter.

"Det här jävla jobbet håller på att mörda mig, måste börja kolla efter nåt annat" tänker hon.
"Shit också!" 
Kavajen missar galgen med en centimeter, rutschar med ett väsande ljud ihop i en hög bredvid skorna. Hon suckar lite men bryr sig inte, stirrar bara slött bort på högen av motgång, vänder sig om och fortsätter ut mot köket. Snavar på den förbannade kartongen som inte packat upp sig, svär en ramsa .."förbannade jävla skithelvete, förbannade kartongskit, åt helvete ..börjar trampa och sparka irriterat mot ena hörnet ..där får du ..rätt åt dig .."

Hennes huvud lutar framåt, luggen och sidohåret känns fett och ofräscht, solljuset som kommer in från fönstret och speglar sig i stråna, avslöjar obarmhärtigt att det nog är dags för en grundligare tvätt.
Hon blir stående vid diskbänken, håglös, tar upp  en av de odiskade kopparna, det har inte blivit av, sköljer ur, fyller på med varmvatten från kranen och slänger dit en tepåse, blåser och sörplar, dricker i stora klunkar. För varje svälj guppar halsen, uppåt nedåt, och drickandet åtföljs av ett rytmiskt kluckande ljud från hals och mage. Det är det mest engagerande som händer i rummet, hon ger sig inte ...håller på tills koppen är tömd, sätter ned den med en smäll på diskbänken.

Vänder sig om, ser lite ihopsjunken ut, drar lite i blusen så den åker upp ur linningen, knäpper upp översta knappen i kjolen, rufsar till håret. Går långsamt in i rummet, gör en lov mot fruktskålen, snappar upp en mörknande banan i farten, håller den som en pistol i ena handen. Sjunker med en suck ned på stolen, vrider överkroppen för att komma åt, trycker på knappen.

Det börjar svirra i rummet, ettor och nollor börjar samlas, samsas, bilda innehåll och hon väntar, trött och hängig. Kutar lite i ryggen, orkar inte tänka på nån hållning här, tuggar trött på bananen ...väntar. Kopplas upp, sträcker på sig lite i stolen, ögonen börjar skifta färg, hon andas något djupare och rörelserna börjar bli mer målmedvetna och engagerade.
Hon för högerhanden i cirklande rörelser, ibland klickar något till, nu arbetar hon metodiskt och flyhänt. Axlarna börjar lyftas uppåt utåt, det verkar som om hon hittat en bättre hållning och fått ny resning, brösten pekar åter uppåt, utåt, hon sitter rakare i stolen men ändå ledigare, verkar öppen och beredd.

Skärmens sken vibrerar av spänning, allt i gråblått, och hon sitter färdig att ta emot, att få ge, nästan som en erotisk upplevelse, pirret, suget, närvaron, vet att andra precis som hon sitter där, med väntande händer, redo att få beröra någon och att låta sig bli berörd.

Leendet börjar mjukt i ena mungipan, sprider sig uppåt, utåt, plötsligt skiljs under- och överläpp åt, hon ler, visar en jämn tandrad, kanske inte så sylvassa men vita, starka. Hon kväver ett litet fniss, och i den därpå följande tystnaden hörs två klick. Ett kort drag efter andan, nickar förnöjt, utropar ett förvånat "åhhh!".

Äntligen Redaktionens val, 34 besök redan, och 7 nya meddelanden. Ögonen spelar mot den jovialiskt leende och utstuderat exhibitionistiske "sju"-an, och hon känner sig lite utvald, duktig och lyckosam. "Guuuud, vad häftigt!" En liten rörelse kan förnimmas i det högra pekfingret, ett svagt klick, och hon trycker på "svara".

Bara ett endaste litet tryck från en riktig kontakt med den andra världen, den som får henne att lyfta, våga och vilja. Där hon kan ta itu med tusen saker, vara energisk, idérik och kreativ. Och där hon känner sig accepterad, konstnärlig och bekräftad.

Ett ställe där hon kan få vara allt det där hon inte riktigt är i den andra världen.

                                                                                  @