på rehab upplever man de underligaste saker. varför man hamnat där spelar ingen roll. jag dömer ingen. dödar dock verbalt gärna de som gör det till någon slags tävling. jag skiter fullkomligt i hur många ...du har i bagageluckan. vi är här för att få tillbaka närvaro i våra ögon istället för frånvaro. när en kvinna så förunderligt skön och intelligent sade: " du kan väl spara tabletten i munnen så kysser vi varandra i matsalen - för så här kan man ju inte må." frestad blev jag visst - det erkänner jag gärna.

lyckligtvis fanns där professionell personal på plats. de särade på oss. här upplevde  jag svartare än svart och ljus starkare än en exploderande stjärna. vänskapen emellan de flesta av oss som utvecklades under 6 veckor. ja jag kan inte sätta ord på den. vi blev som systrar och bröder. vi talade inte - vi såg varandra i ögonen - nakna gråtande själar. men när sen idioterna ...kom och babblade om 12-stegsprogrammet - då ställde jag några frågor - sträckläste deras böcker och förstod. detta må passa vissa - dock inte mig.

ett par dagar innan jag skulle skrivas ut så kom där en ny kvinnlig patient. så vacker och tragisk. hon satte sig tyst mitt emot mig i matsalen. vi sade aldrig något till varandra. hon såg bara på mig och i blicken fanns en outhärdlig smärta. så så så rädd/panikslagen. hon följde efter mig som vilsen hundvalp. alltid på avstånd. varför förstod jag aldrig. och när jag piggelin satt och pratade i matrummet - min sista dag. då lade hon mjukt sin lilla hand på mitt knä och sade så tyst att jag nästan inte kunde höra: "skall du åka hem?" jag nickade förstummat. hon reste sig genast upp och försvann ut ur rummet.

jag gick efter henne. hon stod ensam i TV-rummet vid fönstret.(hur man nu kan komma på idén att lägga en sådan avdelning på sjätte våningen? - jävligt farligt!) - tunga tårar rann nerför hennes magra kinder. återigen inga ord. visste inte vad jag skulle göra/säga. visste vilket mefistofeliskt helvete som väntade henne. och kände mig som en dumskalle. samtidigt så ledsen över att inte få stanna kvar. vi stod där en stund vid fönstret. jag hade aldrig sett någon gråta så och se så förtvivlat ledsen och ensam ut. till sist tog jag modet till mig och oerhört försiktigt och nästan i ultrapid höjde jag min högra hand. smekte sedan bort några tårar. hon ryckte först till men lade sedan stillsamt sitt huvud emot min axel. detta blev för mig en sådan här situation där tiden upphör att existera. här stod svart och vitt tillsammans - antagligen för en lång stund. tänk ändå vilken djup förståelse och ömhet jag fick uppleva. fick aldrig veta hennes namn - visste dock vad hon skulle ta bort. det hade jag ingen erfarenhet av. men förstod - oj vad jag förstod. stunden splittrades när andra vrak kom in. hon gick snabbt sin väg.

jag hade redan packat klart och gick med tung väska till ytterdörren - där stod hon där och väntade. Jag ställde ner den. vi såg på varandra (en sista gång) - i hennes sorgsna bedövande vackra smaragdgröna ögon tyckte jag mig se ett leende - en känsla av totalt samförstånd. hon böjde sedan mjukt ner sitt huvud och gick in till sitt rum utan att vända sig om. jag kände plötsligt ett hugg i magen och gick vilsen och tom in till personalrummet.

dessa inrättningar är nämligen alltid låsta - så ut går man inte hur som helst. kramade om alla jag kunde hitta - dock ej chefsläkaren. min älskade sjuksköterska som med både mjuka och hårda ord lotsat mig igenom dessa sex veckor - gick med mig till ytterdörren. vi kramade om varandra - (tyvärr inte för den sista gången....). sedan sade hon: "du vet väl att du inte får komma och hälsa på henne." förvånat tittade jag upp. inte mycket som hon missat tydligen tänkte jag och log. den regeln visste jag redan om. "lova mig att du bevakar henne" sade jag. hon lyste upp - skrattade till och sade: " visst det lovar jag." Så TACK! du vars namn jag aldrig fick lära känna. stunden med dig i TV-rummet glömmer jag aldrig!

det är för mig helt obegripligt hur grym människan kan vara. samtidigt oxå så altruistisk och självuppoffrande.

Sensmoral: döm aldrig någon förrän du gått i hens skor - ett tag...(det finns alltid en förklaring!)