Solen står högt på himlen. Nere vid tehuset cirklar några skator omkring det stora magnoliaträdet, som sträcker ut sina grenar över vattnet. Till vänster om det sitter fyra män i ring och spelar en ödslig melodi som klingar över Kummingsjöns vatten och upp mot kullen ”Långt Liv”, där palatset är beläget. De spelar på sina dizi, guquin och danggu, så som man gjort i över tusen år.

Palatsets dörrar går upp med ett brak och änkekejsarinnan rusar ut på den stenlagda gårdsplanen. Efter henne kommer två tjänstemän, som respektfullt håller två meters avstånd till henne.

På gårdsplanen väntar den olycklige, på knä och med blottad hals. Han har en senapsgul skjorta på sig och ett brett bälte i midjan. Byxorna är vida och längst ner bär han klumpiga skor med fyrkantig sula. Skallen är rakad, förutom en hårpiska längst bak i nacken. Bredvid honom står slottets vaktchef, en högrest man med soldatmundering och svärd fäst vid midjan. Han ser stolt, stark och grym ut, där han står bredbent intill den olycklige.

Kejsarinnan ställer sig alldeles intill den gulklädde. Hennes röst går upp i falsett när hon börjar skälla på honom.
– Ditt svin, du avskum och stinkande kreatursföda. Du har tagit dig friheter som undersåte, friheter som är förbjudna.
Från mannen kommer endast ett klagande, kvidande läte.
– Säg nåt då, din satans orm. Förklara dig! Se på mig, se på mig säger jag!
Mannen lyfter försiktigt blicken. Han slickar sig om munnen, harklar sig innan han börjar.
– Jag visste inte… att det var förbjudet. Det var ju Kejsarinnan själv som ville åka.
– Men du sa inget!
– Jag visste ju inte att det spelade sådan roll.
– Ingen, jag säger ingen, färdas framför kejsarinnan. Det borde väl du veta?
– Men hur skulle jag då kunna…
- Det spelar ingen roll. Det var en direkt gåva från drottning Victoria i England. Nu finns färden förevigad. Hon kommer att känna sig nöjd med valet av gåva. Men jag har mitt anseende att tänka på. Det är ett flertal på slottet som såg mig. Det går inte för sig. Någon måste plikta så att ordningen återställs.

Mannens underläpp darrar. Han drar handen över den svettblanka pannan, men slår ned blicken.
Kejsarinnan suckar och ser ut över sjön. Den ligger spegelblank. Till höger ligger Marmorbåten, stenlagd, vacker och fastgjuten på ett betongfundament. En båt, osänkbar, som ett uttryck för kejsardömets stabilitet. Hon sveper sidensjalen närmare sig och nickar åt vaktchefen.

Han drar det nästan meterlånga svärdet ur sin slida. Den gulklädde darrar till inför det metalliska ljudet. Vaktchefen petar på mannens skuldra med svärdsspetsen.
– Sänk huvudet mera. Du vill väl inte att jag ska behöva hugga dig flera gånger?
Mannen, som står på knä reser upp huvudet, ser förbi slottsvakten och möter kejsarinnans blick.
– Jag dör för er, min kejsarinna. Tack för att jag har fått tjäna er.
Kejsarinnans ansikte veknar. Hon ler och nickar.
– Du har varit en duglig tjänare.
Hon tar ett steg fram och böjer sig ner över den knästående mannen. Med en långsam rörelse tar hon så bort sidenfloret framför ansiktet och kysser honom ömt på pannan. Sen tar hon ett steg bakåt, ler och slår plötsligt ihop händerna.

Svärdet höjs och faller sen med ett sjungande ljud genom luften. Det träffar mannen exakt i nackgropen och glider rätt igenom kotor och mjukdelar. Det uppstår ett bluddrande läte vid halsen, när svärdet går igenom luftstrupen.  
Ett exakt hugg utan motstånd av en skarpslipad klinga. Den gulkläddes kropp faller ihop, medan huvudet rullar framåt över stenläggningen. Blod pumpar ut från de avskurna artärerna vid kroppens halsdel och vid huvudets undersida. Pölarna möts alldeles framför kejsarinnans fötter. Hon böjer sig hastigt ned och lägger pekfingret i blodet. Lyfter det och slickar på fingret. Hon ser uppskattande bort mot vaktchefen.

– Ett vackert hugg. Stilrent och värdigt. Skicka några silverpenningar till hans släktingar i Xian. Han har ändå tjänat mig här i mer än tjugo år.
– Ska ske, kejsarinna.
Hon vänder sig mot de två eunuckerna, som väntat vid sidan av Buddhastenen.
– Städa upp det här.
De rusar fram och greppar tag i den gulkläddes armar. Den ene eunucken tar upp huvudet och bär det under armen, när de släpar ner liket till strandhuset.

Vaktchefen vänder sig mot kejsarinnan.
– Vad ska jag göra med automobilen?
– Ställ in den någonstans. Den är ändå inte användbar. Ingen sitter framför kejsarinnan, då man färdas mot framtiden.
– Ska ske.
– Jag drar mig tillbaka nu. Jag ska sysselsätta mig med gåvan från den franske ministern. En audiofon, den första i sitt slag i Kina.
Hon ser överlägset mot vaktchefen, väl medveten om att innehavet av audiofonen kommer att väcka beundran redan i kväll, då vaktchefen träffar samman med de andra soldaterna ur det kejserliga gardet. Hon ser hur vaktchefen hissar upp ögonbrynen. Sen ler hon avmätt mot honom och svänger om på stället. Med raska steg går hon uppför trappan till ämbetsrummet och slår igen porten med de nio knopparna efter sig.

Vaktchefen blir stående en kort stund på avsatsen ner mot vattnet.
”Det blir en bra historia att berätta ikväll” tänker han. ”Först ta livet av sin kammarherre, efter att han kört henne runt på gårdsplanen i den där automobilen. Och sen sitta där med sin audiofon. Man kan undra vad hon ska ha den till. Hon har ju ändå ingen att ringa till”.

                                                                            @