I mitt sterila vakuum, där fanns ingenting
Ingen färg som lyckades tränga in under mitt gråa skinn
Skyddad av en perfekt pyramid av mörker och förakt
Ovetande om känslor som inte lydde under min makt


Men din glädje, de klara färgerna på mina händer
Den strömmar ner för min pyramid och lämnar djupa ränder
Med en pensel av guld målade du fram en dörr
På andra sidan såg jag färgerna som jag drömde om förr


Min konstruktion av skuggor har brunnit ner
Det sterila vakuumet finns inte mer
Med darrande steg och kisande blick
Följde jag efter dig så länge jag fick


När dörren har öppnats, när man äntligen lyckan känt
Går det inte att blunda och glömma att det hänt
Bland färger och lycka började mitt hjärta bränna
För glädjen omkring mig lät mig förstå var jag hör hemma
Den nya känslan drog mig till den djupaste avgrunden
För lika lätt som dörren målats upp, kan den suddas ut igen