Barnet rör sig snabbt och säkert i sin hemtama miljö. Letar överallt för att finna det hon söker. Tårarna rinner och hon är återigen rädd och osäker. Näsan är allt bra öm sedan slaget i morse. Ena tanden vickar och hon vet att hon bör ringa om det och helst nu genast.

Hon hör ljud och kryper ihop och gömmer sig längst in i den djupa garderoben där hon nu är. Här har hon gömt sig flera gånger när rädslan nupit sitt tag i henne och oron fått henne att glömma av att världen kan vara bra också.

Hårda steg hörs i trappen. Raglande gång hörs ljudligt gå förbi garderoben där hon sitter gömd. Dörrar öppnas. "Gode Gud, göm mig" och låt inte min pappa se mig tänker hon tyst.

Garderobsdörren öppnas och en käpp sträcks in och söker bland alla kläder som finns där. Slaget kommer både oväntat och väntat. Det sjunger hejvilt i hennes öra men hon är tyst. Eventuellt så kan pappa tro att det är någonting annat som han träffade med sin käpp?

Barnet hör hur pappan drar tillbaka sin käpp och hur han sen kluckar på från sin fickplunta. Rapar högt och ljudligt och har snart glömt av vad det var han sökte.

Pappan stänger dörren och hon hör hur han sen dråsar ned på golvet. Det knakar till när han lutar sig mot garderobsdörren. Typiskt nu får hon sitta här i flera timmar!

Snart är drycken slut i pappas fickplunta och hon hör hur kan kastar pluntan i trappen. Dunk, dunk låter det högt och tydligt och sedan en dov bong när pluntan stannar upp längst ned på sista steget.

Det luktar kiss!

Pappa har återigen kissat på sig och barnet ser förfärat på hur kisset tränger igenom garderobsdörren där hon är gömd.

Pölen växer och växer och barnet vill kräkas men vågar inte ens det. Motvilligt sväljer hon ned den sura bismaken av galla. Kryper försiktigt längre in för att undkomma den växande kissfläcken.

Trevar med sina händer och hittar en lös planka. Får loss plankan och känner med handen om det finns något under. Fingertopparna möter något kallt och stenhårt. Försiktigt lyfter hon fram föremålet. Stannar upp med sin undersökning när hon hör hur hennes pappa börjar sludderprata.

Hon hatar honom!

Vad hon hatar honom!

Det enda minne hon har av sin pappa är att han alltid är full och slår henne så fort han kan. Hon är rädd att alltid vara på jakt undan honom. Hon äcklar att söka efter hans gömda spritflaskor.

Hon minns inte senast hon hade sovit en hel natt!

Barnet minns ideligen hans trevande fingrar i hennes trosor och när hans andra hand tar hennes hand och för den till hans otäcka och hårda kön.

Hon vill verkligen kräkas.

Lyckas återigen kväva ned allt detta sura. Lyfter på redskapet och ser att det är en pistol. Hon vet hur man laddar och skjuter med en knallpulverpistol. Måtte det vara samma med denna pistol!

Barnet lyfter pistolen och riktar den mot garderobsdörren och trycker på avtryckaren.

Ingenting händer!

Hon minns den sura lukten av pappas kön och hon minns allt slemmigt som han vill att hon ska ta emot med sin mun.

Barnet siktar igen och nu går ett skott iväg.

Det ekar i hela garderoben och det ekar på vinden och i hela huset.

Hon hör hur pappas kropp vrids till vänster med en duns utanför garderobsdörren. Barnets hjärta slår och slår och det gör så ont inom henne.

Är hon skadad eller …

Det är tyst överallt. Nu kommer ljummet blod rinnandes in och emot henne. Det beblandar sig med pappas kissfläck som nu helt har stannat upp framför henne.

Hon kan snart inte andas för det gör så ont. Det gör så ont i hennes själ.

Sakta, sakta smyger hon fram och försöker att öppna garderobsdörren. Får bara upp en liten springa.

Där utanför dörren halvligger hennes pappa. Den vita skjortan är blodig. Ett stort hål gapar i hans kropp.

Pappas ansiktsuttryck är häpet. Han stirrar på henne med död blick.

Allt står still!

Inte ett ljud hörs.

Fast det är helt fel för nu hör hon rösten som ropar på dem bägge. Rösten kommer närmare och närmare. Nu hör hon att det är Tobias. Mannen som brukar gå förbi deras hus med sin vackra hund. Barnet brukar alltid få stryka den hunden. Hon tycker om Tobias och hans hund Elis.

Sedan är allt som i ett mörker.

Barnet har fått berättat i efterhand om hur hon ropade på Tobias och bad att han skulle rädda henne. Hon hade skakat som ett asplöv och varit helt utom sig av fruktan. Tobias hade haft fullt sjå att få henne att lugna ned sig lite under tiden han ringde till polis och ambulans.

Det var tur att Tobias och Elis hade varit på hemväg och hade hört ett skott från deras hus.

Det hade tagit år av behandling för att få barnet att kunna lita på andra och hela världen igen.  Nu bor denna unga kvinna i egen lägenhet och nu utan stödpersoner. Tobias och Elis kommer ofta upp och hälsar på henne. Elis är dessutom så förtjust i hennes schäfertik som heter Gåva. För det är vad Gåva är, en gåva från Tobias och Elis.

Varsågod, minnet är ditt, kommer att sitta kvar för livet och med rätta människors stöd så har det redan börjat att blekna lite.

Kortnovell skriven den nionde december 2015