Han kände sig tvungen att närvara vid prisutdelningen. Att av sin kommun bli utsedd till den bäste företagaren som satt kommunen på kartan, och gjort företaget till det som anställt flest arbetslösa ungdomar från orten, var naturligtvis roligt och lovande. Dock denna tillställning som han nu bevistade gav honom ingenting. Han känner sig heller inte så särskilt stolt över sitt arbete. För att få möjlighet att syssla med sitt intresse var han nödd att komma på hur han skulle försörja sig utan att själv behöva lägga så mycket tid på ledning och idéer.

Att tillverka en eftertraktad vara som han egentligen inte själv såg som nödvändig kunde ibland tynga honom väldigt. Tillverkningen av en värmekamera som man ansluter till sin smartphone hade blivit en succé. Den var populärare än någonsin. För honom var det bara att följa vågen och tjäna så mycket pengar att han kunde bli oberoende framöver.

Det stora intresset som omfamnade honom, var att skriva romaner om tidigare levande människor och deras liv. Sina gestalter fann han ofta på olika kyrkogårdar, där gamla gravstenar gav både titlar och ålder på de han skrev om. Han gjorde undersökningar i digitala arkiv och sammanflätade figurerna till olika händelser, gårdar, slott, byar och städer. Tron att han skulle kunna leva på sitt författande hade han inte, så därför fick företaget hjälpa honom på traven. Revisorn och juristen han hade anlitat hade väldigt gott renommé. De hade rått honom att inte ta ut så mycket lön själv, utan satsa mer på ungdomarna.

De ungdomar han anställt var duktiga, drivande och påhittiga. Det han själv tog sig an i företaget var att försöka få ungdomarna solidariska, hjälpsamma mot varann, lyhörda och engagerade. Egentligen var han bara en coach och strateg, som kunde njuta av sitt egna skrivande.

Att han gjort kommunen och arbetsförmedlingen en tjänst fick han bevis på nu på festen, genom den enorma blomsterkvast och den vackra fotobok över kommunens oaser och byggnader, som precis överlämnats till honom.

(c)tk.