När slutade tanken att tänka framåt?
Levde ju ständigt i ett framåthav.
Möjligen kastade jag små blickar över axeln,
men framåt kändes så stort.

När hamnade jag i nuet
med en glödgad udd i min hand?
Att leva minuten. Uppfinna den.
Uthärda den.

Tänker att inom horisonten,
kommer jag
endast blicka bakåt

Bakåt på hur allting var.

Det får mig att uppskatta att bli riden av maror.