Jag sitter och plockar skorpor ur mina ärr.

Och ser Solen.

Den så vackra och varma.

Och jag försöker plocka ut skorporna ur min hjärna.

Och försöka förstå.

Att vägen nu är slut.

Att jag har ingenstans att gå längre.

Hatad överallt.

En paria.

Men en paria som försöker reparera.

Ting som inte kan repareras!

Hur jag än försöker.

Och när jag försöker.

När jag drar skorporna och hjärnsubstansen ur min hjärna.

Så finns det bara små tomma fragment kvar.

Av skorpor av mitt erfarna liv.

Men i mina skorpor som ramlar ned på bordet i solen.

Så ser jag livets vansinniga horisont.


Tro mig!

Att det är icke mig som ni skall vara oroliga för.

Jag kan feppla runt med mina skorpor.

Men det kanske finns någon annan ni skall ta hand om!

Ni behöver inte ta hand om mig.

Jag löser mitt krig själv.

Som jag alltid tidigare gjort.

Som livet lärt mig.


Men frågan är om hon löser sitt krig själv?

Ni måste finnas där hos henne.

Jag ber er.