Jag sitter och försöker ta mig samman och slutföra några sånger jag har påbörjat.
Gitarrspelet hänger för det mesta med, men sångrösten är klart ringrostig.
Tur att jag bor själv då ingen jävel hade stått ut med min otränade sångröst.
Det låter emellanåt som om en apa skriker. Ha ha.

Bläddrade lite bland gamla texter i gömmorna och hittar fascinerande nog
många sånger jag skrev mellan 1985-1987 och åren därefter.
Det verkar som om jag var väldigt produktiv då.
Det tar en stund innan jag kommer på hur dom gick,
men det löser sig då jag alltid noterar ackorden när jag skriver låtar.

Och jag blir så full i skratt åt mig själv när jag inser vilken obotlig
romantiker jag var som ung.
Och vid närmare eftertanke inser jag att jag fortfarande är en obotlig romantiker.
Mycket kärlek, smärta och sorg finns i dessa sångtexter.
Det var lättare att skriva om kärlek när jag var yngre känns det som.
Nu som gammal gubbe känner jag mig lite löjlig när jag kommer in på det temat,
trots att jag är fortfarande är en romantiker,
visserligen en bittrare sådan, men fortfarande en romantiker.

Och bland texterna hittade jag några gamla foton från ett av banden jag spelade i
som ung och kom att tänka på en viss händelse i ett av banden.

I en paus i ett rep såg vår basist bekymrad ut och uttalade plötsligt:
”Grabbar! Vi har ett problem i bandet! Vi har alkoholproblem i vårt band!
Vi super alldeles för lite för att var ett äkta rockband!”
Och vi andra var ju tvungna att hålla med om att vi hade problem på denna front.
Så vi sammankallade hastigt ett bandmöte där vi försökte
hitta en konstruktiv lösning på detta image problem.
Det hela slutade med att vi bokade en personalvårdsresa till Danmark
där vi helt sonika söp upp hela bandkassan från våra spelningar!
Därmed hade vi på ett handfast sätt tacklat detta problem
och nu kunde fortsätta som ett äkta rockband.

Och när jag sitter och skriver detta saknar jag ingen kärlek i livet.
Det är i dessa egenvalda stunder jag måste vara ensam och lyssna på min favoritmusik
och inte umgås eller tala med någon.
För när jag skriver, målar och spelar gitarr måste jag var ensam.
Det går bara att skapa när man är ensam.
Men annars längtar jag efter en famn.
Frågan är om någon kvinna någon gång kommer att förstå detta?

Och jag tänker vidare på vad Schopenhauer skrev om kärleken.
Han menade att den bara var en illusion för att vi skall fortplanta oss.
Men hur tänker man då när man är i min ålder?

Jag vill definitivt inte fortplanta mig längre,
och för det andra är jag ju steriliserad!
Ändå längtar jag efter kärleken!
Jag får gräva lite i mina Schopenhauer böcker och se om jag hittar det kapitlet
som avhandlar kärlek för äldre människor.

Förövrigt skrev han något klokt om kärlekens gåta och omöjlighet.
”Lämplighet och passionerad kärlek går sällan hand i hand.”
Det var ju därför Shakespeare skrev ”Romeo och Julia”.

Och när jag tänker på Shakespeare kommer jag in på Hamlet
och denna tragedi som troligen är en av världens mest spelade i olika sammanhang.
Och som jag kommer att se på Stadsteatern om ett par veckor.

Och steget från Hamlet till en annan tragedi är inte långt.
Och då tänker jag på mitt forna äktenskap som det sista var en bisarr jävla teater!
Som ett hopkok av Hamlet och Strindbergs Dödsdansen.
Tänk att det kan gå så mellan två människor som har älskat varandra?
Den gåtan kommer jag aldrig att lösa.

Och min hjärna är ständigt som ett kärnkraftverk som hela tiden ligger på
gränsen till härdsmälta.
Men som tur är kommer härdsmältan aldrig att ta sig igen min mentala järnridå.
Det blir bara lite glöd på ytan av järnridån.

När jag sover åker min hjärna kabinbana upp till toppen av berget och på morgonen
när jag vaknar och står jag där uppe på toppen känner jag en knuff i ryggen.
Det är min hjärna som knuffar mig ut över kanten till den svarta backen.
Sen är det störtlopp hela dagen tills jag når slutet av backen och batterierna
i hjärnan är slut och jag går och lägger mig.
Nästa dag börjar allt om igen.

Och en person som inte kände mig på riktigt frågade mig
om vad jag tyckte om årets Melodifestival!
Fel fråga till fel gubbe.
Det är som om Ulf Lundell skulle dyka upp i Masked singer eller Bäst i test.
Är det flykten från vardagens ångest som gör att dom har så höga tittarsiffror?
Är det då inte bättre att supa sig full om man vill fly?
Då blir det lite action och klangbotten i alla fall.

Och apropå alkohol så dök debatten om åldersgräns på bolaget upp igen
som den brukar göra vid olika val, och nu är det ju snart EU val.
Man får vara med om att avgöra Europas framtid men inte köpa en flaska vin!
Tänker då på när jag gjorde min militärtjänstgöring inom Marinen.
Jag var 18 år när jag ryckte in och utbildades för att döda andra människor.
Och jag var 19 år när jag muckade men fick inte handla på bolaget.
Känns som om något logikfel har uppstått här.

Nu har jag lyssnat på Rimsky-Korsakov hela morgonen och förmiddagen.

Så nu skall jag maila mitt förlag och lägga en sista hand på layouten på min senaste bok.
Utgivning kan faktiskt bli före semestern!

Och ett tips!
Skriv aldrig böcker, bli aldrig författare!
Det är ett helvete att ge sig in i den labyrinten,
man blir ju aldrig nöjd,
och man tvivlar ofta på sig själv.

Tänk om jag kunde lobotomera mig själv och bli en annan människa
och läsa mina egna texter utan att vara Tommy!
Frågan är hur jag hade uppfattat dessa texter?


Livet är lätt men inte enkelt!