Alla sover på Möja.

Utom jag, tuppen, och den mäktiga havsörnen
som jag plikttroget följer efter.

Genom snåriga stigar i en skog jag aldrig satt min fot i, finner jag mig själv på rymmen.

I gryningen.

På en ö, låter jag mig förföras in i den okända, mörka och snåriga skogen.

I den täta dimman, minns jag nattens krogslagsmål medan alla ligger ihopkurade och sover.

Utom jag, tuppen, och den mäktiga havsörnen.

På rymmen blir jag fascinerad, av mystiken.

Och besatt av tanken, att aldrig på riktigt få vara en del av den svenska midsommardrömmen.

På behörigt avstånd, hör jag hur Näcken spelar vacker musik.

Mellan trädstammarna beskådar jag ett frukostskådesspel, jag inte vill låtsas vara en del av.

Ensam är stark, tänker jag.

Och lovar mig själv att aldrig någonsin igen, återvända till den missanpassade idyllen på Möja.