Den gregorianska sångens olika stämmor letar sig fram i kyrkorummet, klättrar längs de vitkalkade väggarna och fyller till slut hela kyrkan.

Kören i den katolska församlingen består av ett tjugotal pojkar och flickor i 10–12-årsåldern. De är klädda i vita mantlar över sina vanliga kläder, står grupperade i fem rader framför den präst som anför sången med yviga armrörelser. Han gör plötsligt en häftig rörelse med armen och tystar sången.
– Men, ni sjunger ju utan rörelse. Det här är ju en glädjens sång, ett offer till Gud, känner ni inte? Det handlar ju om något av det viktigaste sakramentet inom vår kyrka, eukaristin eller nattvarden. Det är ju då Jesus genom prästen rituellt förvandlar bröd och vin till hans egen kropp och blod. Det är ju nåt av det mest centrala i den katolska tron, att Jesus fortfarande är fysiskt närvarande på jorden, att vi till och med får införliva honom i våra egna kroppar när vi tar emot nattvarden. Det är ju glädje och jubel i luften. Ni måste låta så också. Vi får ta om det från sjunde takten, samla ihop er nu. Kom ihåg - glädje!

Barnen ser lite blygt på varandra, försöker att samla ihop sig, harklar och hostar och suckar lite innan de möter prästens blick. Prästen slår taktpinnen i kyrkbänken, håller upp den och stirrar stint på sin kör. Han gör fyra markerade armrörelser för att räkna in dem och sen börjar den latinska sången åter att ljuda. Sången är uppbyggd som ett stämningsfullt crescendo, en stigande ton av stämmor som jublande beskriver nattvardens symboliska innehåll. Prästen är i djup koncentration. Hans lila sidenband ligger över ryggen och räcker honom till höfterna på framsidan. Klädedräkten är vinröd och svart. Han är strax under 60 år gammal, en spenslig man men ändå med ett köttigt ansikte, fullt av dubbelhakor. De tjockbågade glasögonen sitter längst ut på nästippen och han följer partituret genom att läsa det ovanför bågarna. Blicken är simmig och det glesa håret är strikt bakåtkammat. Hans uppgift är att leda kören under torsdagens mässa. Det är nu bara två dagar kvar till framträdandet. Under sången rör sig hans ögon oupphörligt, spelar över körens medlemmar, rad för rad. Prästens namn är Evert Flyckt.

                                                                   *

Männen kring de små borden sitter tysta. De har precis avnjutit en god måltid. Gardinerna är fördragna och de porträtterade på väggarna tittar allvarligt ner på dem. Den stillhet som nyss låg i rummet har bytts ut mot oro.
– Det är viktigt att du inser allvaret i situationen Laurentius, säger plötsligt biskopens närmaste man. Han talar tyst, men det ligger en skärpa i hans röst som inte går att misstolka.
– Vad menar ni, frågar Laurentius.
– Vad jag menar är att det är dags för dig att prata allvar med honom. Han riskerar hela vår ställning igen. Det har redan framförts vissa synpunkter och det tisslas och tasslas om hur han favoriserar pojkar och speciellt en pojke. Ni vet hur han betedde sig redan under åren på prästseminariet i Rom. Evert har sina goda sidor, men det måste bli ett slut på det här. 
– Jag förstår. Jag ska genast tala med honom om saken.
– Det låter bra. Vi måste alla se till Kyrkans väl. Han måste dämpa sig och göra bot. Precis som oss andra har han avlagt kyskhetslöfte. Det är dags att påminna honom igen att vi inte kan tolerera sådana här handlingar. Biskopen har nyligen både i Dagen och Göteborgs-Posten gått ut och på hela kyrkans vägnar bett om ursäkt för det som hände på 50-talet här i Sverige. Vi har inte råd med en sådan skandal till. Efter de skandaler som varit i USA och på Irland, där kyrkan till och med har fått sälja egendomar för att betala skadestånden, älskar pressen att sätta tänderna i sådant här. Och vi har ett ansvar att lägga det här bakom oss. Vår uppgift är att koncentrera oss på de heliga sakramentens förkunnelse. Männen nickar samfällt. Laurentius ser bekymrad ut.
– Och pojken?
– Lämna det som det är. Det här måste skötas diskret. Se till att vår broder beträder den rätta vägen igen bara, så löser sig det här med pojken automatiskt.
– Då så.
– Lite ljus i rummet ska vi väl ha? Laurentius, dra från gardinerna och låt oss njuta av solens sista vackra strålar. I Guds namn, tack för detta möte.

                                                              *

Sången stegras i en mäktig vågrörelse. Stämmorna slingrar sig runt varandra och hela kyrkan omsluts av melodins smekfulla toner. Flyckt lämnar sin plats vid podiet, stiger upp på körläktaren och går fram och åter mellan raderna med sångare, lyssnar in varje stämma, letar efter dissonanser eller orena toner. Han stannar bakom den sista raden, alldeles vid den yttersta platsen.
Hans ansikte är i extas, han svettas ymnigt och verkar alldeles absorberad av musiken. Det är nu bara sekunder kvar av musikstycket. Han står alldeles stilla, gör svepande taktfulla rörelser med vänster hand i luften, medan han lägger den andra handen på axeln på den pojke som står ytterst. Han kramar pojkens axel för varje markerat taktslag, vaggar av och an med överkroppen och gungar i takt med musiken. Pojken står alldeles stel i kroppen, sjunger men är i övrigt orörlig.
Flyckts hand flyttas ned längs ryggen på pojken, glider ända ner till mantelns kant och återvänder sedan innanför tyget upp mot pojkens stjärt. Han pressar in handen under byxorna, viker kalsongerna åt sidan och stöter till pojken i ryggen, för att han ska sära på benen och vända upp stjärten mot honom. Flyckt böjer sig fram från sidan och möter pojkens blick. Efter ett ögonblicks tvekan lyder pojken, men sätter upp ena handen framför sitt ansikte. Sen trycker prästen långsamt in hela långfingret i pojkens anus.
Crescendot närmar sig den jublande finalen, takten ökar och stämmorna möts i den ljuvaste förening, allt medan Flyckt rör fingret in och ut i pojken.   

                                                                 *

Simon är hemma hos sin storebror Markus. De sitter i soffan och dricker läsk och äter popcorn. Markus bor i en liten etta och trivs bra med att äntligen ha flyttat hemifrån. Han har det inte fett men pengarna räcker och snart har han sparat till en bil. Markus tittar på sin lillebror och bryter tystnaden.
– Vad är det Simon? Du ser ledsen ut. Har det hänt nåt? Simon tittar upp i taket. Han har svårt att hålla tårarna borta. Popcornen bara växer i munnen. Så kommer tårarna och han sjunker ihop.
– Men Simon, berätta vad det är.
– Han har varit på mig igen. Han känner fortfarande den varma äckliga andedräkten och fingret som trycks upp i honom. Skammen över att behöva stå där och ta emot mitt bland alla hans vänner, växer för varje dag. Han har svårt att sova och mår illa varje gång han ska gå till kyrkan.
– Vem har varit på dig?
Simon tittar upp. I broderns ögon finns värme och oro. Han samlar sig och berättar.  Markus flyttar över till soffan och kramar om honom hårt. Simon känner hur broderns kropp spänns. Han känner igen ilskan från förr. Den som bor i brodern och bara kan blossa upp. Speciellt när han är spänd. Simon blir nästan rädd. Så slappnar Markus av och reser sig upp.
– Hur länge har det här pågått?
– I nästan ett år.
– Vad säger mamma och pappa?
– Jag har inte berättat. Vågar inte. Pappa blir så arg, du vet så där tokarg bara jag säger att jag inte vill gå till kören.
– Du måste berätta, Simon. Tror du att du kan det?
– Vet inte.
– Jag kan komma hem och...
– Nej, Markus. Pappa vill inte att du ska komma hem på ett tag. Han är fortfarande arg för att du flyttade utan att ha ett jobb. Jag ska berätta. Jag lovar. Berättar ikväll. – Gör det Simon. Du måste. Så träffas vi imorgon igen och pratar. Ok?
– Ok.

Vägen hem känns lång, längre än vanligt. Han vill egentligen inte berätta men om Markus tycker att han måste, så ska han. Han älskar sin storebror mer än sin pappa. Markus har alltid skyddat honom. Handen darrar när han sätter in nyckeln i låset. Hoppas pappa är på bra humör idag, tänker han när han stiger in i hallen.

                                                                      *

Simon sitter tyst, ser ner i bordet. Det är knäpptyst i rummet. Hans mamma snyftar till, slår händerna för ansiktet och börjar gråta. Simon vågar inte möta pappans blick. Pappan är illröd i ansiktet, öppnar munnen och tar till orda.
– Din lilla lögnare. Vad är det din sjuka hjärna har fantiserat ihop. Skulle vår präst... fattar du vilken anklagelse du kommer med?  Du tänker orena tankar Simon, är vidrigt förtappad i din ungdomliga förvirring. Du tar tillbaka, vi stryker ett streck men ta tillbaka det nu! Han stirrar intensivt på Simon, pekar med ett böjt pekfinger mot honom.
– Svara då, sitt inte bara där.
– Men det är sant. Han gjorde det. Jag kom inte loss. Och han stirrade med sina fiskögon på mig, visste att jag inte vågade göra nåt.
– Nu hädar du, pojkslyngel. Det får vara nog nu. En kyrkans man. Jag ska allt lära dig... gå in i hobbyrummet, det blir rottingen.
– Men jag ljuger inte, lovar ...
Mamman reser sig, går runt bordet och kramar om honom, ser in i hans ögon, fixerar honom med blicken.
– Simon, du måste säga som det är. Du får inte tveka nu, snälla...
Pojkens ögon fylls med tårar och han snyftar.
– Det är sant mamma, lovar dig... han gjorde illa mig, var äckligt, gjorde ont, höll fast...
– Nu slutar ni båda två här att sitta och förstå. Det är inte sant. Gud har berättat för mig. Det är Satan som ringlar sin svans ända in i vårt hus.  Kom med här. Jag ska piska ljuget ur dig. Av med byxorna nu. Han rycker upp pojken på fötter och skuffar honom framför sig in mot villans hobbyrum intill garaget. Mamman sjunker ihop på stolen, ger upp och vet att det inte är någon idé. När Torsten väl har bestämt sig för hur något ligger till, är han orubblig. Det hinner gå två olidliga minuter i fullständig tystnad. Sen hör hon klatschen av det första slaget och pojkens förtvivlade skrik.

                                                                  *

Idag känner han att det är lättare att stå inför prästen. För idag ska Markus komma och titta på körövningen. Han blev vansinnig när han hörde vad pappa hade gjort och sagt. Sen blev han ledsen.

Simon sjunger sin tenorstämma och känner faktiskt glädje över att tömma lungorna i tonerna och lovprisa Gud. Han tittar inte åt prästens håll. Blicken är riktad mot dörren och han känner sig trygg för en gångs skull.

Markus öppnar försiktigt dörren och stiger in. Med tysta steg går han in och sätter sig på andra raden framifrån. Simon vinkar lite till honom och Markus ler tillbaka. Evert Flyckt ser vinkningen och vänder sig om. Han känner genast igen Markus som sin tidigare kör elev.
Det går samtidigt en rysning längs med ryggraden på honom. Barnen sjunger vackert, vackrare än han tidigare hört. Väcker det där begäret han har svårt att kontrollera. Nu störs han av den enda åhöraren.
– Nej, nej, detta kan ni göra bättre. Vi har pratat om hur ni ska nå de höga tonerna så många gånger. Försök fokusera, kära ni.

Kinderna börjar hetta. Bara att höra prästens pipiga röst får honom att vilja rusa fram och slå till honom. I fem år ägde han honom. Sedan blev han för gammal och storväxt. I fem år letade han sig in i honom och rev och slet i hans pojkaktiga kropp. Och med den där rösten viskade han ord om Satan och hur Satan ledde Markus till honom för att fresta honom. Hur han måste besegra Satan och driva ut det onda med sina fingrar och sin lem. Markus kunde bara bli helare om han svalde gåvorna som han fick. I två år svalde han och tackade till och med för det.

Simon ser hur hans bror sitter stel och stirrar rakt framför sig. Han blir rädd. Förändringen i pojkens ansikte går inte Evert förbi. Han vänder sig om mot Markus. – Jag känner att du stör körsången. Vill du vara vänlig och lämna kyrkan medan vi övar. Simon ser hur Markus krymper när han möter prästens blick.
– Jag ska inte störa, säger han tyst, reser sig och går ut. Han sätter sig ner på trappan utanför kyrkan för att vänta på Simon.

Han sitter försjunken i tankar i mer än en timme. Ungdomar börjar strömma ut ur kyrkan, men ingen Simon kommer. Han väntar ytterligare en stund, men smyger sen in genom den tjocka ekporten. Han går fram i kyrkogången. Kandelabrar lyser upp kyrkovalvet men det är alldeles tyst i kyrkan. Han går fram mot koret och blir stående alldeles stilla framför det. Alldeles intill ligger sakristian, prästens omklädningsrum, där alla skrudar och kärl förvaras. Han smyger fram till dörren, lägger örat mot det skrovliga virket, men hör inget ljud där inne. Han håller andan, pressar ned det glatta metallhandtaget och skjuter försiktigt upp dörren med foten.

Det är då han hör det. Det vänder sig i magen på honom när han hör kvidandet och de djuriska stönen. Han stirrar med uppspärrade ögon in i rummet. Prästen har tryckt ner Simon över en bänk, kastat upp manteln över hans rygg och knullar honom analt, stöter så djupt att pojken hoppar, håller ett tag i håret, stönar "Satan... vik hädan... ge plats... offer... rening...". Prästens ögon står rätt ut och han dreglar, medan Simon bara blundar och snyftar.

Markus drar ett tungt andetag och kastar sig framåt mot prästen, sliter bort honom från Simons rygg och tar struptag, tvingar ned honom på golvet. Han klämmer hårdare och hårdare mot halsen, ser in i prästens skräckslagna ögon. Plötsligt verkar han vakna till, lättar på trycket och viskar:
- Nu har du tur, din jävel. Om du kröker ett hår på min bror dödar jag dig, fattar du? Han trycker hårdare mot halsen på varje stavelse för att ge eftertryck åt orden, väntar på svar. Flyckt nickar desperat, livrädd och tillintetgjord.
– Du rör honom aldrig igen, det får inte bli som med mig. Hör du? Prästen nickar ivrigt. Simon stirrar på storebror, fattar plötsligt sammanhanget, att allt har hänt förut.

                                                                      *

Bröderna sitter på en bänk i Stadsparken, tätt, tätt ihop som om de söker varandras värme.
– Lyssna nu noga på mig. Han tar tag i Simons axlar, kramar honom hårt.
– Det finns bara ett sätt att gå vidare. Vi måste anmäla honom för polisen. Han kan inte få komma undan med det här, förstår du? Du och jag Simon, tillsammans. Jag är med dig hela tiden. Markus lyfter försiktigt upp broderns haka och tvingar honom att möta blicken.
– Jag vet hur det känns. Du hörde vad jag sa. Han började när jag var lika gammal som du. Det känns skönt nu, att du vet. Vi måste få ett slut, annars fortsätter ara det här i evigheter. Vi måste gå tillsammans och berätta för polisen. Klarar du det då? Simon torkar snoret från näsan med baksidan av handen, gnuggar ögonen och nickar.
– Ja, jag tror det. Om du är med.

Poliskommissarie Jakobsson är lugn och jobbar metodiskt. Han ställer en fråga, väntar på svaret och antecknar i sin PC. Pojken är rädd men sammanbiten. Den äldre brodern verkar samlad, men det finns något vilt bakom de blå ögonen. Jakobsson har sett det förut. Han vet att detta måste skötas försiktigt.

Två timmar senare lämnar bröderna polisstationen. De har sällskap av en manlig polis som kör dem till sjukhuset. Simon ska undersökas och fotograferas. Hela tiden finns Markus vid Simons sida. När de är klara på sjukhuset är klockan kvart över tolv på natten. Polisen kör hem dem till föräldrarna. Simon är rädd för vad som ska hända. Han kommer inte att klara av ett utbrott nu. De stiger in i hallen och polisen följer med in. Deras pappa står högröd av ilska i hallen och stirrar anklagande på Markus. Bakom honom sitter mamman alldeles tårögd. Innan någon av dem hinner säga något, tar polisen till orda och berättar vad som hänt.

                                                                 *

Evert Flyckt gör något han aldrig brukar göra. Han sitter vid köksbordet och dricker vin. Det behövs bara två glas för att han ska känna sig berusad. Halsen ömmar efter Markus hårda grepp. Ibland känns det som han inte får luft. Han ser pojkens ögon framför sig, de där vansinnigt stirrande ögonen. Evert tvekar inte en sekund på att han kan infria sitt löfte. Om han bara så mycket som rör vid Simon igen är han död. Kroppen börjar skaka och sedan släpper all spänning. Han gråter.

När han stillat sig känner han lugnet komma. Det står klart för honom vad han måste göra. Det är över. Den här gången kommer han inte att få något skydd av kollegiet. Det finns gränser för vad de kommer att se mellan fingrarna med. Tårarna kommer igen men nu gråter han mer av självömkan.

Evert har redan under kvällen ringt och begärt audiens till nästa morgon. Klockan är åtta, när de tre sätter sig ned vid det lilla sammanträdesbordet. Lewi och Laurentius tittar på varandra. Evert sitter ihopsjunken på sin stol. Det är som vanligt Lewi, biskopens närmaste man som leder mötet.

– I denna svåra stund vill jag ändå tacka dig för att har handlat så snabbt. Det visar på insikt från din sida. Lewi vänder sitt plågade ansikte mot fönstret och suckar djupt. Det är tyst i rummet. Han samlar sig och ser på prästen framför sig.
– Vad tänkte du egentligen på? Evert hoppar till när Lewi höjer rösten.
– Hur kunde du lockas till detta? Nu, av alla tidpunkter? Jag är djupt besviken på dig. Biskopen har precis gått ut i pressen och bett om ursäkt för gamla synder. Förstår du inte vilken katastrof det skulle bli om detta kommer ut?
Evert sjunker ihop mer och mer i stolen inför sina överordnanden. Han har svikit kyrkan. Den där pojken har lockat honom. Han har sett Satan i hans ögon. Och Satan måste drivas ut.
– Det är det Satan vill. Han vill...
Lewi viftar otåligt med handen upp mot ansiktet på Evert.
– Jag har hört tillräckligt. Nu ska du gå hem och stanna hemma tills vi ringer. Mötet är avslutat.

                                                                    *

Simons mamma är nervös. Hon har serverat kaffe på bästa porslinet till de ärade gästerna. Hon fick riva ut småkakor från frysen och snabbtina dem. Nu är dörren till biblioteket stängd. Det här mötet tillåter inte att några kvinnor deltar. Hon fick snabb stryka finskjortan till Torsten och putsa upp skorna. Den mörka kostymen kändes exakt rätt, med anledning av det allvarliga ärendet.
Simon är hemma hos Markus, vilket känns skönt nu när prästerna kommit hem till dem. Torsten sitter på den yttersta kanten av den gamla nedsuttna läderfåtöljen, uppmärksam och med rak rygg. Mittemot honom sitter Lewi och Laurentius med kaffekoppar framför sig i den gamla Chesterfieldsoffan. De samtalar i allmänna ordalag om kyrkans verksamhet och det ungdomsläger som planeras inom den närmaste månaden. Det blir till slut Lewi som för in samtalet på rätt spår.
– Torsten, nu slutar vi prata om verksamheten. Du vet varför vi har kommit. Det har skett en stor synd i vår kyrka, en prövning som kan innebära mer för framtiden än vi kanske kan överblicka. Förstår du?
– Ja, jag är helt chockad, ledsen men även hatisk. Att vår egen präst... förstår inte... och vårt stackars barn. Torsten drar fram en nystruken näsduk, skakar ut den och håller den framför ansiktet. Han snyter sig ljudligt.
– Ja, det är sorgligt alltihop. Men Flyckt kommer inte att göra om det här, det garanterar jag. Däremot är frågan vad som händer med vår kyrka. När det här blir offentligt kommer tidningarna att slita oss i stycken. Församlingsmedlemmar kommer att lämna oss. Vårt arbete på den sanna vägen kommer att lida skada.
– Ja, det här påverkar ju alla i församlingen. Ledsamt, men vad kan jag göra?
– Jo, det är just det. Flyckt tar vi hand om. Ett ruttet äpple förstör ingen skörd. Men frågan är om du är beredd till ett offer. Ett offer som Gud skulle önska. Är du det?
– Vad menar ni? Vad kan jag göra? Laurentius lutar sig fram i soffan och möter Torstens blick. Han pekar mot Torstens bröst med sitt pekfinger och sänker rösten. – Torsten, det är du, bara du som kan föra församlingen i den rätta riktningen igen. Det är ett offer, men det kommer att bli hågkommet, lita på det.
– Ett offer?
– Ja, någon gång måste kyrkans intressen gå före de personliga. Nån gång får lusten att hämnas en oförrätt lämnas åt sidan. Du får inte glömma bibelns kärleksbudskap, Torsten.
– Men vad kan jag göra?
– Du ska prata med din pojke, ta tillbaka anmälan. Säga att allt är påhittat, en förvirrads ynglings orena tankar.
– Men, men... det är ju inte sant.
– Ibland är sanningen inte det viktigaste. Det finns situationer då större saker står på spel. Det här är en sån situation.
– Men, Simon har ju redan förhörts. De vet ju redan...
– De kommer ingenstans utan ett vittnesmål. Det är inte straffbart att fara med osanning. Simon är dessutom inte ens straffmyndig.
– Ja... jag vet inte. Lewi tystar ner båda, lutar sig bakåt i soffan och slår ut med armarna i en uppgiven gest.
– Torsten, antingen hjälper du oss nu. Eller så orsakar du ett fruktansvärt problem för hela vår församling. Hjälper du oss kommer vi naturligtvis att vara ytterst generösa mot dig och din familj. Jag tror vi kan garantera familjen ett generöst bidrag för framtida skolgång oavsett vilken utbildning Simon väljer. Du kommer självfallet att få någon förtroendepost inom kyrkorådet och vi kommer alltid att stå i tacksamhetsskuld till dig. Om du nekar oss det här blir det däremot svårt för dig att stanna kvar inom församlingen. Sådant här sprider sig inom våra väggar och får vi svårigheter, kommer säkert många att skylla dig för det. Jag vill att du betänker situationen. Nå?
Torsten sitter stilla ett ögonblick, byter blickar med de båda, funderar och bestämmer sig.
– Ja, ni har rätt. Jag ska prata med Simon. Vi måste få ett slut på detta. Utan uppståndelse.
– Klokt, Torsten. Vi visste väl att du i nödens stund är en ärlig och rättvis tjänare till Herren.

                                                                   *

Flyckt skruvar på sig i stolen. Framför honom sitter kyrkans kollegium med Lewi i högsätet. Vid hans sidor sitter Laurentius och broder Holger. Flyckt har svårt för att möta Holgers blick, han förstår att pojkens far hatar honom nu. Alla ser väldigt allvarliga ut. Den senaste timmen har de diskuterat Evert och hans tjänst inom församlingen. Det är Lewi, som för församlingens talan.
– Då, så Evert. Du säger alltså upp dig på egen begäran idag. Vi kommer att skriva ett generöst rekommendationsbrev och betyg avseende dina tjänster inom församlingen. Ingenting där kommer att beröra de här... omständigheterna... ja, du förstår vad jag menar. Vi vet att Göteborgs-kretsen behöver en samlande kraft som förstärkning och vi har rekommenderat dig. Vi behöver lugn och ro nu. Ro för att gjuta olja på vågorna. Du behöver komma från församlingen. Det här är din chans nu. Att åter finna vägen. Inser du det?
– Ja, jag förstår. Och jag är tacksam. Det ska inte upprepas. Gossarna provocerar och lockar mig ibland, det är svårt att stå emot. Det är en prövning, men jag ska övervinna de mörka krafterna, lovprisa Herren Gud och göra bot.
– Ja, det är bra. Vi behöver din kraft inom kyrkan. I alla fall, vi garanterar dig att inget sagts till kollegiet i Göteborg. Du har alltså alla möjligheter att återupprätta din heder och göra en insats i församlingsarbetet i Södra regionen.
– Jag är er evigt tacksam, och jag kommer inte att missbruka det här förtroendet.
– Då kan du gå.

Flyckt reser sig sirligt, bockar och går ut från rummet. Stämningen blir med ens aningen lättare i rummet.
– Jaha, mina bröder. Nu har vi gjort vad som står i vår makt att reda ut den här historien. Jag tror inte att den skadat kyrkan i nämnvärd grad, vi får se.
– Nej, det här blev en bra lösning, inflikar Laurentius och vänder sig till broder Holger.
– Hur går det med rekryteringen? Har vi chans att locka hit honom?
– Ja, det är i slutskedet nu. Han blir perfekt för oss. Ung, charmig, fläckfritt rykte och kan kanske blåsa lite nytt liv i församlingsarbetet. Han heter Olof Bexell, är 33 år, har arbetat i Afrika inom missionsarbetet och sedan i Norra regionen under tre år.
– Vad säger våra bröder i norr?
– De vill inte släppa honom, drar frågan i långbänk och påstår att han lovat att stanna minst fem år där. Men jag har hänvisat till anställningskontraktet och att våra krafter måste få användas inom vår kyrka där de bäst behövs.
– Ja, de kan inte hindra det. Det vore skönt att han började så snart som möjligt. Vi måste agera snabbt så vi inte mister församlingens förtroende.
– Vi har ett sista möte under morgondagen för att reda ut de sista detaljerna. Det gäller bilen, tjänstebostaden och utbildningsresorna inom och utom Europa.
– Ja, ja, det är ju formaliteter. Se till att han känner sig välkomnad och uppskattad genom det sätt vi lönar honom.
– Ja, jag har redan tänkt så.
– Bröder, då stänger vi detta möte.

                                                            *

Den nye prästen Olof från Norra regionen leder nu kommunionen i kyrkan. Han bär den traditionella dräkten och gör sig redo att ta emot ungdomarna i församlingen. Allt står färdigt vid sidan om altaret och han samlar sig en kort sekund. Hans stämma ljuder klar och stark när han tar till orda.
– I vår församling tror vi på att Jesus är reellt närvarande i nattvarden. Vi känner stor vördnad inför sakramentet. Ni är alla medlemmar i den heliga katolska kyrkans gemenskap. Vi ser helgonens plats i kyrkan som våra förebilder, som ständigt är i förbön till herren för oss och inför det möte då vi på den yttersta dagen ska stå upp efter döden. Han breder ut händerna i en gracil gest och förevisar vinet och brödet för de församlade.
"Detta är Kristi kropp och blod, saliga är de som har blivit kallade till lammets måltid"
Ungdomarna svarar unisont "Herre, jag är icke värdig att gå in under ditt tak, men säg blott ett ord så blir jag helad."
Olof nickar, ler och avslutar enligt manualen med "Herrens frid vare alltid med er". Ungdomarna defilerar i sakta mak förbi Olof, som delar ut brödet och vinet till var och en. Sara är 14 år, har långt ljust hår och är redan brådmoget välväxt. Hon ställer sig framför prästen, gapar för att få oblaten och tar sen en klunk av vinet. Olof torkar av hennes mun med linneservetten, samtidigt som hans ena hand letar sig neråt och mjukt nuddar hennes vänstra bröst och smeker det lite lätt. Han känner hur svetten tränger fram i pannan när lemmen under dräkten pulserar av upphetsning.   

I Östersund firar kollegiet för Norra regionen  samtidigt att man genom resolut men diskret handlande, äntligen har blivit av med den skamfläck som riskerat att besudla kyrkans rykte. Det enda som behövdes var att för församlingens skull hålla tyst och skriva ett riktigt bra rekommendationsbrev.  

                                                                 *

Trappan har fem steg. Ett steg för varje år han har försökt glömma. Han räknar dem tyst för sig själv. Markus tvekar inte. Han går upp för trappan, öppnar dörren och går fram till luckan.
– Hej. Jag har bokat ett möte med poliskommissarie Jakobsson.

                                                                @