Ett moln hade hunnit sträcka sig långt på himlavalven, i sommarnattens mörkblå skymning. De små, gemytliga 1800-tals husen på ängarna hade slocknat och släckt ner, en häst stod stilla som en skugga i hagen, gav intrycket av en mörk spöklik skepnad, medans jag for med håret och såg bak där silhuetter brann i fjärran. Staden hade krupit i kojs, solen stigit ner.
Därborta, jag tänkte. ”Ja, därborta bland nattens dånande svirande, festers vilda kretslopp;
knivar upp i luften, diverse slagsmål, parkvåldtäkter, berusade studenter, unga flickors dårskap i försök att skjuta heroin, självmordsförsök på bron vid ån där månen ser försynt med sitt sken över det lugna vattnet, ja, mitt ibland allt gömmer sig hon, min kärlek- obesvarad och troligtvis olidligt oberörd!”