Jag tog mig ut på Atlanten igår kväll, det vara bara jag och min utsvultna själ,
ensam lyckades jag driva bort i det nattsvarta vattnet, där vågorna flöt stillsamt och månen lyste med sitt sterila sken på den mörka ytan. Jag somnade sedan till, inför hela himmelen som var täckt av stjärnor - och hur de starkt gav ifrån sig ljus! Som om havets alla lyktor hade tänts: en gudomlig spegelbild där rymden möter världshaven.
Emellanåt kunde jag höra bruset från mystiska fartyg som passerade förbi genom den tunna nattluften, medans jag nästintill vaggades i den rofyllda sjögången.

Morgonen därpå, okänd tid (här ute är allting tidlöst!), väcktes jag av en stickande sol som brände bortom en dimmig horisontlinje. Jag vaknade lite blöt, något förvirrad, men utvilad och belåten, inte nog med att jag snart skulle förvänta mig att se en bit av land.
Min iver brann och knäppte inom mig - själen skrattade nu - hjärtat pumpade passionerat - hela världen - och alla de illusioner jag bar inom mig ändrade ton och färg!
Nu närmade jag mig den andra världen! resorna i väst! de efterlängtade drömmarna som etsat sig fast i mig! och kärleken! Adjö för en tid, käraste. Skriver tillbaka om några veckor.