Partiledaren såg lite ynklig ut där han låg på operationsbordet. Utan de där glasögonen med mörka bågar och Dressmankostymen såg han betydligt yngre ut än han egentligen var. Det framstod som snudd på obegripligt att 20 % av befolkningen sympatiserade med den man som inte för alldeles så länge gick in i partiet för dess uttalat nazistiska sympatier. Men det var ju länge sedan alltihop. Brunskjortorna hade ersatts med kostymer, heilandet, rakade skallar och bomberjackor fanns inte längre att skåda inom partiet.
Nu hade man ju därigenom nästan kommit in i finrummet tillsammans med de övriga partierna, och till och med deklarerat att man numera hade nolltolerans mot rasism och andra uttryck för bristande respekt för människovärdet. Allt hade gått på räls. De mer unkna värderingarna vädrades numera mest i lönndom när varken media eller andra antagonister var i närheten.

Problemet var bara att incidenterna fortsatte. Järnrörsskandaler, idiotiska uttalanden om Bonniers media ägande och annat tog alldeles för mycket utrymme från sakfrågorna. För några kvällar sedan sågs landets blivande justitieminister som vanligt högradigt berusad, lappa till en ung man i kön in på en dansklubb sådär vid tre-tiden på natten. I alla fall tror en del att han är påtänkt för det om partiet kan komma i regeringsställning när något av de borgerliga partierna övervunnit sin tidigare indignation och istället börjar tänka pragmatiskt på frågan vilka man kan tänka sig inleda ett regeringssamarbete med.

Han låg nu under kniven, lokalbedövad. Han visste att han var tvungen att gå i fronten om de skulle kunna komma nånstans i de här frågorna som ständigt skapade irritation. Eftersom fotfolket i partiet bestod av arga, unga arbetslösa män med ett digert kriminalregister var en bister blick och ett pekande med hela handen det enda de förstod. Här var det inget mesande längre, utan nu gällde det att visa att man menade allvar med nolltoleransen. Han var därför tvungen att vara stigfinnaren för andra att följa.

Hans ögon irrade runt i rummet och fästes på läkaren som just kommit in i operationssalen med händerna i vädret. Partiledaren fuktade läpparna och började.

– Är du säker på att det funkar?
 – Ja, då. Det här handlar om biologi och kemi. Du kommer att känna dig helt annorlunda efteråt. Kanske blir du genast inbjuden som en påtänkt alliansmedlem inför nästa val.
Partiledaren log nöjt. I hans karriärsugna sinne valde han redan mellan olika statsrådsstolar. Han dåsade bort av det anestesiska preparat som fördes in i hans armven. De väntade några minuter.

Läkaren böjde sig över honom och förde sedan borren genom skalltaket. Borren var vattenkyld så att det stod en sky av små benbitar och vatten om huvudet. Man torkade av huvudskalpen med jämna mellanrum och mumlade något om var man var i ingreppet. Borren gick genom skallbenet, genom hjärnhinnan och ner i själva hjärnan. Elektroderna fördes varsamt in i den grå svampiga hjärnmassan och möttes vid den koordinat datorn hade räknat ut. På datorskärmen följde läkaren elektrodernas v-formade möte.
– Ström på!
– 100 volt, på!
Något bubblade till inne i hjärnan. Det luktade bränt, kanske med en något unken anstrykning.
– Minska narkos. Låt honom komma upp till ytan. Blodtryck? Syresättning? Sköterskan rapporterade med rapp stämma vilka värden som gällde. Läkaren nickade nöjt.
Partiledaren blinkade till några gånger och öppnade sedan ögonen. Han såg sig förvånat omkring. Läkaren lutade sig över patienten.
– Hur känns det? Mannen sneglade uppåt.
– Mycket bättre, faktiskt!
– Och invandrare…?
– Inga problem, de är välkomna såklart. De tillför ju massor. Vi är ju en åldrande befolkning som behöver nytt blod in i systemet. Och kulturen… jag älskar pizza, meze och indisk mat. Läkaren tittade över axeln mot sköterskan.
– Mitt i prick!

Gör klart resten av partistyrelsen för operation!                                                            

                                                             @