Det finns alldeles för få tillflyktsorter för den som vill vara ifred.
Skall man verkligen behöva vara religiös eller tokig, för att få uppsöka en sorts 'öken'.
De som redan bor på en avskild plats vet inte vilken tur de har.
Jaget kan ju vara en mental asket.
Till och med en 'icke troende' har ju en tro.
Den att verkligheten gör sig påmind ibland.
Vaken tid exempletvis.
Jag och du är 'exempelvisa', exempelvisare och möjligen mest av alla.
Ett jag och ett du, i alla fall.
Den som är fanatisk brukar känna sig hotad av den som inte delar deras form av tro, som det 'vet' är vetskap.
Trots att de kallar den tro.
Som för att ha ryggen fri.
För tänk om paradiset är en hägring.
Då går väl livet över i ett mer medvetslöst tillstånd?
Som att bli sövd eller så.
Värre än koma.
I en sådan tror åtminstone en del av de mer medvetna, att den komatuösa människan i själva verket äger en sorts medvetenhet.