Torkel hade visst en vän vars syster
var litet på det viset. När hon var på
gott humör, som någon halvtimme
efter måltiden, var hon snål som en
sparsam hund.

Men då hon var som bitter och grinig,
framåt fem en söndag strax före middagen.
Kunde hon vara generös och givmild.
Precis tvärtemot en fästman, hon haft
sällskap av

bara några år tidigare. Varför de senare
brutit upp, hade hon inte gått närmare
in på. Men som hon kom ensam och
mest i sitt eget sällskap, var det som
ett outtalat

budskap till oss andra. Hon var sig själv
igen. Inte alls som påpasslig och rent av
onaturlig i sätt och uttryck. Glad som en
lärka, det hade hon väl inte sjungit ut
om innan,

men i alla fall en rätt enkel och lättsam
person att ha att göra med. Medan, sedan
hon mött sin stora kärlek, det kommit
något nervöst och som opassligt över
den jäntan.

Som bortblåst var det intrycket av
henne plötsligt 'Sent i november'. En
dag, som väl många andra, om hösten.
Bara som ett omslag i vädret. Där det
förut stått

som svarta moln en himmel väl som
täckt. Åska och regn just om hörnet.
Där kom som 'ett yrväder', solen att
bryta fram ur molnen, vilka verkade
skingras med

rent förfärande hastighet. Plötsligt var
det en som skrämmande upplevelse
och dag, som om någon brutit ut i sång
plötsligt. En glad och studsig operett
hade kunnat

sprida mindre glädje, mättad som själva
luften var just då. Sådana är de, de lätt
fiktiva människorna. Inte bara påhittiga,
utan en smula som påhittade även. Du
vet Tore...