Del sju

...slätt. Med mimteknikens hjälp och fingrarna tecknade Angela och Arne tvärs över bordet, en sorts hemmagjord morsekod som bara de förstod, förhoppningsvis, något av. De andra gästerna blev då mäkta imponerade. För sist som ett helt litet sällskap av boende i staden, varit på turistiskt besök i huvudstaden hade de råkat ta samma spårvagn till kungliga Djurgården i huvudstaden. Den kungliga huvudstaden. Den spårvagn på vilken Dövsällskapet i staden redan satt, varför en viss förvirring uppstod bland turisterna, då samtliga andra passagerare då och då gestikulerat vilt, och mimat och hummat inbördes. Kanske är det en sorts beteende och lokal sedvänja i just Stockholm. Tänkte de kanske där och då. Detta tycktes de därför känna igen sig i då plötsligt denna sortens kommunikation uppstod mellan Arne och Angela. När det kom till att laga spaghetti med egensinnig köttfärssås, var det få som slog Angela på fingrarna. Även om de skulle inneha en gammal linjal eller rotting, att som bestraffa de stackars fingrarna med. Arne hade inte sett Angela skura trappor, så om hon verkligen hade skurknän eller inte kunde han inte gärna ha någon susning om. Att det inte ens behövdes för att mat laga till heller, det visste han i alla fall. När det sedan kom till att diska visste inte han om Björn skulle till det duga. Där var han som ett sådant där blåbär kan en tänka. Men Angela däremot, hon var en 'överdängare' på det bästa av det mesta. Att hela världen verkade som gå åt skogen, gjorde nog inte så mycket. Skogen skulle nog klara sig. Om den inte blev ett kalhygge, brann ner eller blev bortförd av någon utomjording. En belgare alltså. För trodde Angela något om människor som bodde i Belgien, så var det att de inte heller var 'tappade bakom en vagn'. Var de var tappade är en verklig gåta.