Är det dig jag ser där?
Klarar jag mig mer här?

Så djupt gled den dolken som hittade hjärtan.
Så djupt i mitt inre, den hittade smärtan.

Vart är jag, säg finns jag, vad är resonans?
I livet jag lever, mest ej ingenstans.
Så klart som en stormvind som river i landet,
precis som min lycka, den fanns sen försvann det.

När purpurra skyar, förtrollat mig väl,
tog du sen adjö, ja du sa ditt farväl.
Att se leva i glömska och sagorik önskan,
att så ekivokt kunna leva i grönskan,
av en dröm full utav saknad och kärlek min kära.
Till dig alla tankar jag våldsamt förära.
En önskad som bottnar i den min fäbless,
vaknar IO till slut från sin givna tristess.

Copyright" (©) Peter Boman 2020-12-17