Henrik skulle träffa Mona på ett fik nära stadshuset i Stockholm. Medan han satt och väntade på henne satt han där i solens gass, slickandes på säsongens första glass. Den första för honom alltså. Det var inte ofta han åt just glass. Så bara att köpa och slicka i sig en strut mjukglass framstod för honom som något alldeles… ja, underbart. Efter en stunds väntan, han kom till mötet ungefär en halv timme ‘för tidigt’, då han ville kunna som varva ned och kunna sitta där i allsköns ro och bara liksom ‘finnas’. Han hade kommit på något alldeles sensationellt och han ville meddela Mona sin idé och förställning om vad det nu var som krävde att de alls… träffades just på norr Mälarstrand.

Mona kom släntrande från Stadshuset till. Hon hade tagit en bulle från Gamla Stan, gått ur den på Tegelbacken och vandrat sig väg mot fiket till. Hon var hemskt nyfiken på vad Henrik hade att säga. Det skulle visst handla om henne själv och förstås om honom. Kanske skulle han äntligen fria till henne. Det eller något annat mycket spännande skulle hon kunna tänka sig.
- Du förstår, sade han som vanligt utan inledning eller krusiduller, så fort de hälsat på varandra. Meningen med mitt liv är att du skulle komma att finnas. Allt som hänt i historisk tid skulle leda fram till att du fanns. Att jag och alla andra som befolkar världen, vi gör d et för att mycket skulle vara ‘färdigt’ och ‘mitt i’, när du sedan väl kom. Så allt som omgärdar dig och alla människor, till och med jag, finns för din skull.
- Vad är det där? En idé till en historia?
- Nej, nej. Det är meningen med min existens. Tillsammans med allt och alla andra, utgör vi en massa för dig att kunna ta del av, när du vuxit upp och själv kan fatta dina egna beslut. Efter att ha växt upp och gått genom barndomen och fram till idag. Vi existerar, för att du skulle finnas.
- Är det här din motsvarighet till…?
Han skrattade lätt.
- Du menar till ett frieri? Jag förstår att det kan låta en smula märkligt. Men att jag finns beror på att du skulle kunna finna existensen meningsfull.
Hon funderade på saken. Det lät nu inte helt orimligt, nu när det började gå upp för henne att… Var det verkligen möjligt?
- Vad är det i den där glassen? Hon sniffade på den. Någon sorts smak av nougat eller kanske någon spritsort. Hon tittade misstänksamt på hans strut.
- Jag har inte druckit mig full, om det är det du tror. Glassen är doppad visserligen, men för att den skulle smaka något alls, mer är underbar glass.

Fullständig onödig fortsättning följer