Jag gick genom kvarter och blängde mot människor. Studsade tillbaka blickar mot män på uppfarter som stod och bevattnade årets plåt. Mot sockerkakefyllda arslen resta från rabatter som vände sig om i förakt. Nackar vreds, luft utstöttes och jag stod fast med min mask. Drabbade samman på ett för alla - fick jag för mig - diagnostiserande sätt.

Några ungar med färgglada vattenpistoler kom gående förbi. De skjöt några strålar mot himlen, sa: ”Morsning Von Ahn”, och nickade sedan artigt mot hans slang innan de styrde in pistolerna innanför byxlinningarna. De verkade vara på väg upp mot björkskogen för att göra vad nu ungar gör i björkskogar. Jävulskap, tänkte helt säkert von Ahn. Syresätta världen, tänkte jag och nådde nästa häck med en svartgnistrande SUV på uppfarten. Skvättandet nedifrån tilltog, det hördes nu alltmer utspritt som om grannens förakt förvandlats till ängslan när synen ströks mot en annan tomt med alla dess markörer.
Jag tittade upp av tacksamhet och såg att solen satt där den satt, och nog gjorde den sitt dagsbästa alltid men lämnade ändå kraft över till småsinthet och bus. På det hela taget var det faktiskt en mycket fin dag.

Missunnsamheten slog följe med mig en bit genom rövarsamhället och det tycktes mig som om den var lika självklar som skuggan i mina hasor. Livet, inte mer än ett avgränsat område där varje individ är besatt av sin längtan efter vad som göms bakom nästa grannes gräns tycktes det mig. Valfrihetshelvetet. För vilka? För vem? Skvättandet från Von Ahns vatten tog sig nu ut likt en yngling som nyss blivit uppläxad. Min förflyttning hade åstadkommit något. Jag hade ändå gjort skillnad.

Gatan gick i en båge upp mot skogen där ungarna skuttade runt och sluttade sedan ner mot vägen till centrum. Bakom bokhäckar och järnstaket trängdes solur, pooler, hoppmattor, utebarer av marmor och verandor som sträckte sig runt och ut från husen. Verandor, ständigt dessa verandor, den ena längre eller bredare än den andra. Någon med nedsänkt Jacuzzi, någon med en murad grill som osade ut kryddat flott. Och jag tänkte, vilka sanningar har inte begravts för att betala för allt detta. Vilka människor har inte spikats fast för att nå ytterligare någon millimeter av allt som bara är till låns. Och det var inte själva rikedomen eller ens vräkigheten i rösterna som fyllde mig med olust, det var girigheten och tomheten som låg dallrande över området som ökade min frekvens. Andningen, hjärtat, stegen. Jag var tvungen att ta mig ut, bort från alla dessa helvetes kulisser som vrålade ut lycka på ett porrstjärne-utlösnings-mässigt sätt.

Korkar small och ett kvinnotjatter stoppades av ett, kan du hålla käften någon gång Marie, och det tycktes mig som att det inte fanns något innerligt och hjärtligt kvar längre, mer än idiotskratten vid grillarna långt bortom midnatt. Magen krampade och antog formen av ett mögligt russin och jag slogs av hur den mänskliga arten på många sätt inte är mänsklig längre, hur den är en sjukdom, något som förlorat allt utom möjligen sitt skal.
Tycktes mig som att lögnen i uselheten är så fullständig att när männen har extrautrustat allt, eller helt enkelt inte når mer, så slår de inte ens sina fruar i frustration längre. De slår grannarnas - i smyg. Binder upp och piskar dem med vad de nu kan finna som inte lämnar alltför grava spår och känner sig sedan fullkomliga några minuter innan den unkna känslan jagar tillbaka dem över tomtgränserna. Det var patetiskt och billigare än mina skitiga Lidl-kalsonger som låg klistrade mot ballarna likt plastfolie runt sommarsmörgåsar.
Hur rabatterna än luktade och vad det än var som blänkte på uppfarterna så var det bara gungfly över en dyngbrunn. Jag gjorde inte en min, men spyan skummade genom mitt medvetande. Kaskader över faktumet att det mesta runt gatan jag gick över var falskt trängde sig fram. Till och med asfalten svettades och bröts sönder. Allt, inte ens ytan hölls längre samman. Jag såg nu allt så tydligt och sa till mig själv: ”Inte här, inte här, ta mig varsomhelst bara det är långt bort från alla villors helvete av det här.” Och jag gick runt för att komma vidare och fann mig snart i ett annat kvarter där en gräsklippare startade. Strax gick ännu en klippare igång, en till, ännu en. Varvtalen kuggade i varandra som kyrkklockors ringningar genom glesbefolkade byar. Det var faktiskt söndag och många av dem som kallades människor gick till kyrkan. Några hycklande för att tvätta sina samveten rena inför ännu en vecka fylld av övergrepp och genvägar, andra faktiskt mer innerligt och ärligt. Och jag tänkte på hur också jag borde ta mig dit. Helt säkert skulle det göra mig gott om jag nu bara slapp hyckleriet från svinen. Jag stod inte ut och hasade istället tillbaka mot skogsgränsen och ungarna för att bygga mig en egen koja. Jag tänker dra ruskor, bladverk och löv och lägga dem runt en stam, proklamera: Detta är min jord!

Jag hänger i en björkkvist, gungar upp och ner till fibrerna ger vika och jag mer girigt kan få den att lossna genom att som en tyngdlyftare med barnslig stångvikt stöta armarna upp och ner. Jag svettas, samlar, fortsätter att slita i grenarna närmast marken från ett annat mindre lövträd, drar i dem, går fram och tillbaka och vrider till de lossnar varefter jag kastar kvisten omkring mig som en djungelman. Fullständigt uttröttad sätter jag mig sedan mot stammen till björken, lägger bak mitt huvud mot nävern som stöder på precis det svartskrovliga sätt jag behöver. Framför mina fötter ligger en ordentlig hög med löv och avslitna grenar, jorden är sval och suger i sig av mitt ursinne, stillar mig och får mig att uppmärksamma en larv. Den drar ihop sig som en märla, tuggar i sig av ett blad, och jag säger: Gå loss du bara kompis, och skulle det vara så att jag knoppar av idag så sätt i dig också av mig! Sprick upp och ta dig vidare, lägg en fjärilsskit över nästa dunge.

Och jag sitter där och svettas och tittar på allt levande som vridits ur marken och har mycket svårt att utröna huruvida någon av oss som tagit sig genom dagen förstått något alls ,mer än hungern från något djupt oförklarligt inom oss själva.