Förut gjorde det mig förundrad. Att jag själv kunde bli förälskad i någon, det vill säga att jag alls fann någon, var i sig ett mysterium. Även om jag förstod att jag kunde bli det, förälskad i någon när jag nu väl blev det.

Det märkvärdiga bestod först i att finna någon och att det sedan dessutom kunde vara besvarat. Ibland var det så också, vad det verkade. Jag menar, föremålet för ens känslor är ju bara 'en fantastisk individ'. Medan en själv är ordinär, kanske till och kunde 'duga', ibland.

Nu har jag dock något kommit att ändra uppfattning. Någon har fått mig att tro och förstå att jag är underbar. Så vad är då annorlunda? Att jag förstått något eller i alla fall tror mig om att förstå. Förut när jag blev förälskad 'fattade jag inget'.