Ibland läser Monika en bok. Vad den handlar om är givet, annars skulle ju Monika inte alls läsa den. Problemet med att läsa böcker, enligt Monika, är att de ofta har ett slut. En del böcker har dock inget slut. Men det har en sak gemensamt. När det inte går att läsa längre, går det i alla fall att reta sig på att de inte går att läsa längre. För när en fest är slut, då är den slut. Visst pågår den fortfarande, bara mer i upplevarens egen fantasi, än på något mera verkligt sätt. Ibland när Monika varit ute på kvällspromenad med Alexa, hennes hund, så har hon kommit förbi en plats, ett hus av något slag det strömmar musik och andra ljud ifrån. Där det pågår en fest av hög volym och glädjen verkar stå högt i tak. Då har det som sedan kunnat jämföras med upplevelsen av att läsa en bok, kunnat som leva vidare i 'mera verkligheten', bara med undantag för en sak. Hon är inte bjuden till festen. Frågan är om de som är med om festen känner sig välkomna, bjudna eller 'på tillfälligt besök i någons fängelse/fästning'. Bara 'fint folk' tycks ha suttit på fästning förr. Vanligt folk kastades i fängelse. Ändå, har hon läst någonstans, att någon Edmond, visst satt någonstans högt upp beläget. Det skulle kunna ha varit ett fängelse, men gav ändå sken av att vara en fästning. Ifall det funnits en rättvisa som vore allsmäktig, vore den rättvis. Ja, och allsmäktig. Men i Monikas värld innebar det såväl en frestelse som något motbjudande att börja läsa en bok. Hon visste med sig att hon borde dra ut på spänningen genom att läsa den långsamt, med många avbrott. För när det väl var slut, då var det väl oåterkalleligen slut? Eller?