När alla möjligheter är uttömda, heter det väl
'i alla fall'? Kan du gå i taket, vara som en fluga
på en vägg eller bara gå som fjäderlätt likt ett
spöke genom rummet eller över någon(s) grav

så det känns som om spindlar tog en omväg över
ens rygg. Eller otaliga exempel på 'uppbrutna ord'.
Kass ett radio. Fara för fatt fnu fnämna fnågot
(konsten att få ord att börja på bokstaven f, en

ordlek bara så gott som något). En sport i sig
att säga lite 'fel' här och var eller bara utelämna,
sticka in, en bokstav, härd och där. Meningen
med litet, blir så mycket mera spenande då. Så

varför då 'klaga' på fel översättningar, felstavade
ord i översättningar, där en väntar sig 'expertis'
får se 'amatörer' eller i vilket fall 'olicensierade'
människor 'gripa sig an uppgiften'? Jo, varför?

Du ser ju gärna själv att någon du anar har
'tummen mitt i handen', köra taxi, färja eller
väljas in i riskdagen. Det litet märkliga med att
vara 'Ordpolis/samtalssaboteur' är just att ens

egna inlägg i rabatten börjar kännas minst sagt
märkliga. När som en själv 'kan göra fel ibland',
borde inte detta ursäkta att en eller annan butik
blir 'länsad' på sina 'godsaker'? Jag menar 'det

ena möjliga brottet' borde väl ursäkta att 'världen
ser ut som den gör', eller? Jag begick de brott
jag står anklagad för, därför att uppväga alla de
gånger 'Svensson gått mot rött ljus, parkerat fel

eller smugit med någon vara i fickan som på lek
i mataffären'. Andras möjliga fel ursäktar så gott
mina egna som 'tabbar', taffligheter. En annan
sak. Jag har (en kusin som har) den förmågan att

varken vara särskilt begåvad i att vara väl varken
social eller asocial. Du känner dig kanske oglad,
uppbragdt eller hur det nu skulle kunna tänkas
bli som skrivet, uttalat. Eller så lever du bara. 'Är'.