Ibland känns det meningslöst
att 'säga någonting alls'.

Som om ingenting skulle kunna ändra på
'det som händer', som det redan hänt och
det då ju ändå är som förbi.

Åter ibland känns det viktigt att yttra sig
i en eller annan fråga, att säga ifrån
med de enkla medel som står en till buds.

Det är en balansgång mellan att tala, tiga
eller hitta vägar att gå. Vilka som är...
...framkomliga, trösterika eller törstande.