Människor som väl ofta nog
'kommer fram till den slutgiltiga lösningen',
för egen del, att ta sitt eget liv.

Jag kan inte påstå att jag klandrar dem.
Samtidigt inser jag
att det är en känsla som är övergående.

En handling i ett slags desperation.
Bara att det är nödvändigt
att ha det där resonemanget med sig själv

då och då, ja du vet ju själv.
Komma fram till att nyfikenheten
om 'hur det går sedan',

vinner över känslan av att det väl är meningslöst
att leva om en ändå skall sedan dö.
Men precis som resonemanget

att det känns tomt och dumt
att kunna se fram emot en som
'ändlös räcka' av dagar med snarlikt innehåll.

Så finns väl även känslan av att
'om jag nu ändå skall fortsätta leva,
vad har jag då att förlora på

att upptäcka livets olika äventyr?
För visst är väl livet ett just begär?
Så nyfikenheten får mig

att undersöka möjligheterna med
att göra det egna livet
till ett sådant där möjligt äventyr?

Jag medger att meningen här inte är sådan
att den bör avslutas med ett frågetecken.
Men en fråga ryms väl ändå där?

Behovet av att 'leka gud' verkar besläktat
med behov att 'göra illa' för att sedan även
kunna få be om ursäkt, men det vore

väl kul om någon kunde låta bli
att fälla de där giftiga replikerna
bara för att sedan kunna vilja ursäkta

men det förstås, det är ett som oundgängligt
behov. Först göra annan illa och sedan
be om förlåtelse. Om och om och om igen.