Ibland så känner jag mig som ett moderslöst barn
som har sprungit sig väldigt vilse, och det är kallt,
mörkt, och jag har glömt bort att kärleken existerar.
Ångesten och rädslan som kommer krypande, det
gör så jävla ont att finnas till och jag minns absolut
ingenting av mitt liv förutom alla helveten som jag
har gått igenom. Det är då som Jesus kommer till
mig och lägger sin hand på min förvirrade panna
och jag får minnas och gråta ut i Hans famn, en
ursinnig gråt över hela det fasansfullt eländiga livet.
Hemma hos Jesus är det varmt och ombonat, och
jag får duscha och nya rena kläder, och underbart
god mat. Han stoppar om mig när jag ska sova
och Han lovar att allt kommer att bli så himla bra.
Du är en underbar och fantastisk människa, och
jag älskar dig, överger dig aldrig säger han och
kysser min panna. Sen minns jag ingenting mer
än att jag vaknade hemma hos mig. En talgoxe
satt och pickade på fönsterrutan och kvittrade.
För första gången på månader så kände jag mig
vaken och närvarande, riktigt glad och inspirerad.
Ångestklumpen i bröstet var som bortblåst och
den borrande ensamhetskänslan var jag fri ifrån.
Det blåa under ögonen var försvunnet och jag
log och skrattade lyckligt åt mig själv i spegeln.