Jag vaknar mitt i natten och vet inte vem jag är.
Svårt att vänja sig vid sig själv, och svårt att
vänja sig av med sig själv. Jag är euforisk utan
att ha en anledning till att vara det. Jag vill bara
äntligen få dö, men jag gillar samtidigt att leva.
Livet kan vara avskyvärt, och alldeles underbart.
Jag minns inte mina medmänniskor, jag minns 
inte någonting idag. Minns inte mycket av vem
jag är och vad jag längtar efter och vill. Jag ber
till Gud att det ska upphöra. Det sägs att livet
är kort, vilket är en lögn, för livet är en evighet.
Men varför ska man leva? Vad är det som är så
fantastiskt intressant med att knalla omkring i
en kropp i en värld som är helt galet urballad?
Jag älskar att åka stadsbuss upp till stan, det
är mitt käraste intresse. Att observera folket
på stadsbussen det är en ljuvlig sysselsättning.
Men idag är min livslust och motivation ganska
låg. Jag kör på autopiloten. Jag kör på kärlek.