skit i mig,
jag har slutat betyda,
finns inte i din värld,
jag brukar hjärtat i stunder
fyller tanken än mer
och dukar under

ibland skriande
med plågor
någongång med
en axelryckning

inte rädd för att inte finnas
är rädd för att inte synas
där pulsen mäts i volym
och inte i slag

skit i mig,
har brukat all tid
som jag fått,
nu måste jag ta
och där hytter omgivningen
med finger för att påvisa
min skyldighet att ge upp

det händer enbart
när solen är tveksam
att vakna