kylan gapskrattar alltid ensam
när den står i motvinden utan fallskydd
en förlorad timme i maskopi med iskalla
stillastående molekyler

i flyttande stund springer mitt sinne fortare
än vad minuterna kan hinna med
och låter mig frysa ifrån den enda värme som erbjuds
den står ensam kvar
själv och utan framtid

miljoner kyliga sekunder väntar på att släppas loss och det enda jag ser är en tavla
av en rygg som försvinner i diset

skuggans yta målar ingenting
den förargas av balansens jakt
på stillastående längtan

rörelsen är värmens urfader
medan paradoxens kyla skapas av bränder
som aldrig kunde släckas
andningens luft fylls av kväve
som imploderar i mina lungor

du fanns där medan jag fortfarande existerade

nu är det den döda isen som lever