Det finns alldeles för många människor som ropar på frihet, trots att friheten i sig mera är en tankens historia, en lätt subjektiv upplevelse. Det vill säga att en del människor som 'sitter', oavsett det är i husarrest, vanlig arrest eller upplever sig som fångar i sitt eget universum eller verklighet. De kan allesammans tycka sig uppleva en mental eller faktisk fångenskap. Litet beroende på sig själva, de omständigheter de lever under eller genom att vilja skylla 'på andra' sin egen belägenhet. Som exempelvis att vara sambo eller rent av gift, med en människa som de räknar skall göra den ena eller andra av dem 'rik', berikad på något vis. Det brukar vara det ena skälet till att över huvud taget 'gå i clinch med någon. Det finns för- och nackdelar med att vara sambo och det finns för-och nackdelar med att vara sambo som gift. Bara för att ta ett exempel. Einar och Berta är sambo men planerar att gifta sig. Det vill säga att den ena planerar det, medan den andra planerar 'hur att slippa'. De har båda var och en för sig någon diffus tankevärld om hur det skulle kunna vara att leva som gift. Även att vara sambo kan mycket väl innebära en högst egen föreställning om vad det innebär att 'bo ihop', 'att vara ihop' och att det helst skall ha någonting med förälskelse att göra. De tycker var och en för sig att det skulle vara spännande att 'ha ett litet äventyr', med någon annan människa. Bara att de troligen inte berättar om saken för varandra. Det är ju ändå en sådan där 'privatsak'. En hemlighet om du så vill. Samtidigt som de var och en har en sådan hemlig värld att 'göra vad de vill i', en sorts frihet utan ansvar. Så har de båda 'målat in sig i var sitt hörn', genom att säga att de absolut inte skulle kunna tänka sig att någon av dem 'har en affär' vid sidan om så att säga. Det vore ju förstås såväl ansvarslöst som otänkbart. Bara att de alltså har den hemligheten för varandra, var och en för sig. En del par, har de nog hört rykten om eller läst i någon bok, tidning, sett i en film... lever i ett 'fritt' förhållande. De som gör det chockerar förstås sin omgivning. Samtidigt skulle det kunna 'ta död' på lusten av att 'få känna sig just fri'. Det är ju mycket mera möjligt lustfyllt att behöva som 'smyga' med sitt möjliga 'missbruk'. Vem vill kunna utöva ett just 'missbruk' om det var en 'offentlig handling'? Så även om någon till äventyrs skulle 'ha vetskapen' (utpressaren exempelvis) så håller de å sin sida tyst om saken. Medan om det bara gick att tala om saken, det skulle finnas en och annan 'vän' eller familjemedlem, som skulle kunna ha just egna åsikter om saken. Terapeuter, psykologer och en del människor som skriver en smula i ämnet, de rekommenderar gärna 'en viss öppenhet' i ett förhållande. Men hur skall en sådan som öppenhet i så fall kunna starta eller se ut? 'Vi' var väl nyss så överens om att det nog är mera av en önskedröm än en realitet. Att 'komma ut' är nog svårt, men hur enkelt är det att tala med sin partner om det en helst vill kunna fumla med och sedan väl skylla på just 'omständigheterna' för, om inte annat än så för sig själv? Ja, jag vill själv kunna ha det där jag inte kan få. Det vill säga att jag vill kunna fantisera om det. Jag vill inte 'ta hål på' mina drömmar. Jag vill att de förblir just drömmar. Som att kunna tala om saker med 'min bästa vän', det hemliga rummet i huvudet' alltså. Hur 'god' vän jag än är med en vän, riktigt så långt räcker nog inte förtroendet. En annan sak som är vanlig dock, nu när jag ändå har dig på tapeten. Att hur kul är det att behöva erkänna att ansvaret ligger på mig själv. Att hur kul det än skulle kunna kännas att skylla på någon annan 'min fru är så tråkigt, när det kommer till lekar' eller 'min man är en sådan tråkmåns som bara vill åka och bowla med sina vänner, istället för att ha ännu en trist kväll med sin älskling'. Det har en ju fått höra att 'en del människor' har sina som 'behov' av det ena eller andra slaget och bara måste få ventilera dem ibland. Som att gå ut på promenad med hunden eller så. Behovet av att kunna få 'egen tid' och på den gå till sin syssla eller klubb, är utbredd. Även om sysslan skulle kunna vara att 'handarbeta' i sällskap med likasinnade. Å andra sidan, allt en har för händer, det är väl handarbete? Mitt hemliga behov av att titta på franska filmer, det får jag sällan tillfredställt. Även italienska filmer 'Cykeltjuven', 'Rififi', 'Amarcord' med flera, dem vill jag gärna kunna se med någon som själv vet att uppskatta dem. Ofta nog lämnar min vän återbud i olika former och jag får njuta dessa pärlor på egen hand. Min älskade skulle inte kunna förstå, bara rycka på axlarna och 'tycka högst egna tankar' där. Men om jag nu till äventyrs skulle våga 'lätta mitt hjärta'? Nä, det är egendomligt nog så att min älskade blir en sådan där förstående vän, först när den blir ett ex och jag själv har träffat någon 'ny' att kalla för 'min älskling'. Först då, senare alltså, kan jag få just det 'erkännande och den förståelse' som jag skulle så haft nytta av att ha 'redan något innan'.