...under 1700-talet, lär ha varit att en undvikit
såväl spanska sjukan som väl härjade för en
hundra år ungefär och även digerdöden, som
det svenska namnet på den hemska upplevelsen
nog kom att bli.

Så... även om de nog inte hade datorer, teveapparater
eller ens ketchup eller grillkorv, så hade de en sorts
telegraf i vilket fall. Och den sägs ha haft kontakt med
just Spanien, om den var i bruk i Frankrike i vilket fall.
De hade nog inte

någon vidare flygtrafik heller, så de där blinkande ljusen
i skyn, måste ha varit 'något annat'. De fotograferades i
och för sig inte. Men målandet i en stad som Marseille
eller Barcelona kan ha fått återge dem, om än inte i
precis färg, även om

det nog fanns en sorts färgskala även då. Som jag väl
påpekat redan förut, brukar isoleringstejp (ordet finns
inte i skrivprogrammets grammatik, men väl till som
försäljning för att linda klubbor med) sällan komma
på tapeten då

det gäller just sjuk vård eller rehab i lite ring. Envis
erfarenhet av just 'tvingande åtgärder' vet nog att
berätta en del om saken. Den som någon gång varit 'där'
'legat inne', har stundom kunnat lämna grava vittnesmål
om den saken.

Den som lever under täckelse av att befinna sig i ett
eller annat predikament, som exempelvis 'risk att dö,
eller allvarligt kunna ta skada', vet även den att stundom
berätta hur det kan vara att längta efter en relativ frihet.
Det finns människor

som 'inte läser längre texter', såvitt den inte befinner
sig i en roman av något slag, en detektivhistoria eller
en 'viktig rapport' kan bortses ifrån, den här texten har
redan tidigt passerat målsnöret för att kunna beskrivas
som en 'kort sammanfattning'.

Du som läsare, om du mot förmodan skulle ha hängt
med så här långt, undrar säkert om det kommer någon
sorts 'knorr' i änden eller slutet. Det undrar jag med.
Men religiöst bevandrade tycks som övertygade om den
saken.

'I slutet skådas ljuset i tunneln'. Jag besitter inte förmågan
att tala med, se, eller på andra sätt uppleva hädangångna
människor. Men några som påstår sig ha en sådan borde
väl kunna berätta, nu när preskriptionstiden väl gått ut,
vem som tog den

eller den av daga? Själv har jag mina såväl dubier som
misstankar om mitt eget frånfälle. Antingen blir det nog
begravning eller inte. Om det inte blir någon så går den
nog som 'spårlöst förbi'. Och skulle den alls uppmärksammas,
då kan det bero på

att någon uppmärksammat mitt frånfälle. Eller också
försvinner jag bara, om det ligger någon sanning i att
en del människor 'bara försvinner utan ett spår' och så
får en gissa sig till vad som kan ha hänt. Var personen
ombord på en fiskebåt

under en storm som den sänkte, då vädret gjorde sig
besvär med att blåsa en smula i Biscaya bukt. Du vet
det där väldiga området av havsyta som sägs vara beläget
'någonstans utanför' eller möjligen mellan tvenne länder,
varav Sverige nog inte

är ett av dem. Jag var inte intresserad av vare sig orientering
eller geografi när jag gick i skolan. Men i biblioteket fanns
det visst seriealbum och de kunde ibland ha sin historia att
verkligen förtälja. Nu är det i och för sig inte min historia
som berättas om här.

Men skulle någon få för sig att den personen 'känner mig',
så är det nog bara en sådan där känsla. Och det vet en ju
'säkert' om hur det är med just känslor. En människa sägs
(berättades det om) blev förälskad i en mängd olika såväl
saker som människor

eller i alla fall upplevelser. Men att det inte höll i sig sedan.
Det brukar var 'något övergående'. Ungefär som en sorts
feber eller så, griper tag i en människa och 'tar över' själva
styranordningen. Ja, du förstår nog även utan att behöva
'karta och kompass'.

Någon har fått för sig att det är nyttigt att springa omkring
i skogen och se ut som om en visste något om vad den väl
människan har där att göra. Ibland tror människor faktiskt
att de 'har full kontroll'. Någon har alltså kommit på det här
med kontrollen, hur att

med den 'hålla kollen'. Det var dock litet för komplicerat för
såväl Eric som för Eva, Lena och Robert. Den där idrottaren
Muhammed ( troligen någon annan än Cassius Clay), eller
jeppen från Italien, Maria eller vad han nu hette. Du vet väl?
(Inte just skådespelaren

Klaus Maria Brandauer, nästan känd från en sorts bondfilm)
Detta käcka gäng, som gärna springer omkring litet varstans,
omgivna av träd eller trädgårdar, skulle inte ha givit mycket
för 'något nytt' i sporten att 'gå vilse', som är så populär och
har visst varit det i en

tiotusen år eller så. Det fanns en låt om rosor, röda som från
Flen eller Falun, bara att de nog var från Nederländerna eller
så, tagna eller fång'ade någonstans där. Du vet ju hur det är
att bli som 'alldeles tagen' och det har just med förälskelse att
göra. Du är beroende helt enkelt,

av att leva, äta, sova och en människa 'du väl bara sett en som
skymt av' stundom. Det är som en sorts religiös upplevelse.
Du håller på exempelvis Skellefteå, Färjestad, Arsenal, Köping
eller Brage, du vet bara inte om det, än. Men när du tror dig veta.
Då tror du i vilket fall.

Du vet, men för säkerhets skull så påstår du att du säkert tror.
På Norrköpings IK. Ja, eller Leksand. I någon sorts bollsport
troligen. De sitter alldeles för nära varandra ibland. Det kan ju
inte vara bra. Det vet en ju hur illa det kan gå då. De blir
förälskade helt enkelt.

I någon sport, som exempelvis starkt påminner om 'tafatt'
eller 'kull'. Kär lek helt enkelt. Du vet inte riktigt vad det är?
Tror du verkligen att någon har 'koll' på läget där? Inte ens
'den bäste' kan ju vet precis allting. Och ibland är den bättre
på att råda, än att inse.