Blygtennisen är till sin särart sådan
att den inte kräver någon motståndare.
Den kan i och för sig ha en stundom.
Men det är mer som en sorts sparringpartner.
I själva verket spelar jaget mot sig själv.

Som för att bevisa något för sig själv.
Så nästa gång du möter någon,
en främling, en bekant,
en vän eller din älskade.
Vem möter du då?

Tillfredställelsens som altare?
En sparringpartner, så du kan stå ut
med att möta dig själv
och dina möjliga färdigheter,
tillkortakommanden.

Du spelar helt enkelt en sorts blygtennis
och du kan förlåta dig själv
för att du inte når upp till någon högre position
troligen för att den platsen
intas av självförtroende.