En.
De så frånvarande svaren,
är något en stundom retar sig på.
Irene eller Frank, de borde väl ändå veta?
Ibland gör de det även.

Två.
Vissa detaljer i berättelsen är utbytta mot 'någonting annat'. Exempel på detta är de inblandades namn, de orter som förekommer i originalets händelser, något av de repliker som utbyttes under 'den större händelsen' och förstås att en gran kan ha varit en tall eller en ask. Ja, adresserna förstås. Men annars är i stort sett allt så som det utspelade sig den där dagen för sådär en trettio år sedan eller så. Håkan (fingerat namn, han såg sig tvungen att byta namn av outgrundlig anledning) blev uppringd en dag och fick följande berättelse hörd i luren. Det utspelade sig på den där tiden då en stationär telefon kunde vara en Kobra eller ett lätt maskerat piano med tangenter från noll till nio och så en fyrkant och ett plus. I varje fall kunde det ha låtit ungefär så här (kortversionen)
Rrrrring! Riiiing!
- Andra änden...
- Jo, det är jag.
- Ahhh.
- Mmm.
- Och vad vill du då?
- Jo, jag fick ett brev från en tjej.
- ...ha! En brevvän alltså?
Det här var på den tiden då människor föredrog att skriva brev till varandra, istället för att åka kors och tvärs över jordens sfär. Gärna frankerade och försedda med såväl adress till den det skulle, samt även stundom en överkorsad adress, på någondera sedan. På framsidan om det var av någon äldre än nio år, på baksidan om det var från någon som fyllt arton. Åter till berättelsen? Jo.
- Jo.
- Och vad är det 'på tapeten'?
- Jo, hon skrev alltså att hon skulle skicka tre stora o starka grabbar för att 'ta hand' om mig. Troligen har hon blivit en smula besviken på sina egna förväntningar och nu har hon velat lägga skulden på mig. Fullt förståeligt, Max, min polare som läser till psykolog, berättade att det bara är alltför vanligt.
- Och du tänkte då genast på mig?
- Ja, jag har redan skickat ett kort tillbaka att det går nog bra. Till henne om grabbarna alltså. Jag skrev där att jag har en vän som talar om sin hobby att begagna nävarna en smula. Vi två tillsammans skulle nog kunna övertala dem om att tillbringa någon lediga månader på sjukhus. Avdelningen för brutna armar och ben. Den har som du vet, olika namn på olika orter, men det brukar röra sig om en och samba.
- Det vanliga stället är stängt under sommaren. Så det går nog bra. Jag har några lediga veckor snart. De kallas visst semester. I mitt fall är den ledigheten av något annat slag. Kommer du hit? Vi går väl på 7an? (7an eller 9an, är filmtajm)




Tre.
Som Magdas son Evert uttryckte saken.
'Jag är inte designer, utan formgivare.
På ett paket står det existensgivare.
Eller var det kanske konsistensgivare'?

Det finns så många givare numera,
att såväl fåare som givare, går såsom vilse
i den formliga djungel som växer fram i staden,
så långt från Amazonas brinnande intressen.


Fyra.
Ibland är idrottaren såväl tusenkonstnär som sportfåne. En sådan där som då den syns springa eller hoppa, kasta eller som roa sig på en eller annan idrottsplats. Den samtidigt kan tänka sig att spela med foten eller handen, sparka boll jämns med gräs och mellan tvenne mål. Längta då den spelar och dribblar sig fram mellan andra utövare, efter att dra på sig ett par rör och röra sig 'snabbt som blixten', i hockey och även susa en smula över sjöar och andra isbelagda vattendrag. En sportfåne längtar ej blott efter ett visst kamratskap eller applåder, utan trår ofta nog även efter några timmar utomhus. Seendes träd och en eller annan strandbrink på ett visst avstånd. Mera sommartid kan individen ses sträcka ut och simma många meter, medan solen håller sig blygsamt dold bakom molnen.


Fem.
En vän får den som tar något mod till sig
och själv bjuder handen till.

Sju.
Den som bara provocerar och retas tills det likar trakasserier och översitteri, kommer till vänner få andra ensamma själar vilka visar andra sin kärlek genom att kasta sten på dem, dränka dem eller få dem att begå självmord.

Åtta.
En del frågar sig 'hur tydlig måste jag vara?' Den som upplever sig vara som förälskad i annan och visar det med tvångsmedel, det är då åtminstone inte en akt av kärlek. Snarare desperation, avsaknad av sällskap samt ett visst mått av självförakt. Hur vanligt är en känsla av att vilja äga någon eller något?

nio.
Den som gifter sig i en kyrka och sedan inte går i den reflexmässigt efteråt, hur troende är den då? Många nog säger sig äga en tro utan att sedan visa sig 'trogna'. Hur tröttsamt är det inte att höra någon prata om fred, och sedan mest verkar vilja ha strid eller krig? Hur meningsfullt är det att bära symboler utan att veta vad dessa symboler står för?

Tio.
Många människor bär på en saknad efter en vän, någon att anförtro sig till, en medsvuren, en 'tvillingsjäl'. Ofta utan att förstå sig på hur att vara en vän själv.
När ordningen är just sådan. För att få en vän, bäst gör du i att vara en själv. Vill du absolut vinna dig själv fiender, reta en tills den 'ger dig svar på tal'.

Elva.
Vem hänger sig själv i ett träd? I ett lövträd, i en park, i en stad, nattetid? Utöver att vara början till ett manus för en pjäs eller bok. Det är förstås en som 'vill hämnas', men kanske upptäcker att ingen orkar 'bry sig'. Den tar till en som sista utväg, som ett tyst meddelande. 'Se vad ni fick mig att göra. Nu kanske ni gråter eller intalar er egen skuld'. Om inte självmord för egen hand. Det väl måste vara 'mobben', om än den som mördar annan, söker uppmärksamhet i sig själv?

Tolv.
Känsla av glädje
är då just som
ett så möjligt vanskligt ting.



(Bry dig inte om bilden. Den finns ändå inte.
Åtminstone enligt den vän som säger så,
det är från den vännens balkong fotot är taget.
Kameran, balkongen och vännen finns dock.
Det litet speciella med den kameran,
är att den har sina som egenheter.
Även din har det? Ja, men då så.
Vi kan ju vara bekanta på avstånd.
Du i ena ringhörnan och jag i den andra.
Bara att ringen är en saga
och Sverige i sin tur är ett något avlångt land.
Till skillnad från Japan, Italien och Texas...)