Solen fyller rummet i horisontella linjer som kryper upp på mina fötter. Astronauterna i rymden är 400 kilometer från allt viktigt. Jag sitter i soffan och tänker på att jag inte borde ha avbrutit dig när du försökte prata med mig om spökgubben som står i ditt rum på natten. Du var rädd och jag brydde mig inte för att spöken inte finns.
Från en rymdstation ser man norrsken, berg och städer som glittrar om natten, men inte hur ditt ansikte sänker sig ner i ditt knä. Rymdstationen är för långt bort, och kanske att astronauterna inte hade brytt sig även om de såg. Inget jag gör spelar någon roll för himlakropparna. Inget kommer kollapsa eller stanna för att jag dör.
Borstar tänder och spottar ut tandkräm blandat med blod för att påminna mig om att jag finns. Lägger pengar i kvinnans lilla korg, för att hon sitter utanför affären varje dag och håller i sig själv och barnen i rumänien. Varken hon eller jag har gett upp, hade vi förstått mer än vi gör så hade vi släppt taget om både korgar och borstar för längesen. Jag blir varm när elvaåringar gråter för att frisören klippte luggen fult, eller när fullvuxna män sitter på obekväma höga stolar och funderar på om de ska satsa på travhästen Pacific Face eller Scarlets Mirakel.
I rymden smakar mat mindre, frystorkat och konserverat äts ur plastpåsar med sugrör. Samtidigt som kometer skyndar genom rymden och håller sig likgiltiga för om de krockar med jorden, går jag på övergångsställen och vinkar till bilar som stannar. Ansvar och regler som kommer med det att man föds. Innan rymden fanns hade vi ett himlarike över oss, ett paradis fyllt utav änglar, Jesus och Gud. Astronauterna verkar ha skrämt iväg dem för nu finns där bara rymdstoft, gas och stjärnor.