Margaretha har den uppfattningen att de där
som är tysta och bara verkar vara i sin egen värld
eller kanske lyssnar, men som tycker
att det inte finns något att säga.

Att de kanske gör rätt i att vara just tysta,
eftersom det ju ändå finns alldeles nog av
'tillräckligt många' som pratar.

Som att det skulle vara ett försvar för att inte
skriva en bok eller ens vilja ge ut en bok,
även om den blev skriven.

Ha som färdigt svar, om någon skulle fråga,
det finns så många böcker redan. Hon har provat
med att vara tyst, på bussen är det ju inte svårt.

Där är det få ensamsittande som börjar prata
med någon annan. Men i väntrum är det nästan alltid
någon som börjar 'prata med vem som helst',
märkligt nog.

Margaretha både tror sig förstå det,
samtidigt som hon egentligen undrar
hur det kommer sig.

För henne själv är det inget konstigt egentligen
att tycka både 'ja och nej' samtidigt.
I stort sett allting är på det viset för Margaretha.

Att hon både tror sig veta
och samtidigt erkänner för sig själv
att hon nog egentligen 'inte vet'.