...se på mig själv, som genom någon annans ögon,
som en så möjligt läcker och ätbar bakelse.
Hänförande som de lätt kan ta sig ut ståendes på
en hylla i ett konditori eller en konditors fönster.

Men ändå är det så jag förmodligen kunnat bli
betraktad under årens lopp. För om jag själv kunnat
se någon annan genom så färgade glasögon,
vem skulle kunna se på mig utan att känna?

Vad de nu kan härbärgera för slags känslor.
Även om 'tiden är' eller 'inte varit den rätta'
just där och då, skulle den ju kunnat vara det
förut eller kanske det ännu är i kommande?