Var en eftermiddag för några år sedan
och gick Sveavägen fram, litet planlöst sådär,
du vet kanske själv.

Ville inte åka hem precis än och så slank jag in
i en butik för kläder
och när jag stod där och tittade på jackor,

kom det fram en jycke och frågade om han
kunde 'hjälpa till med något'.
Varpå jag råkade fråga 'känner vi varandra?'

Fick det något överraskande svaret 'Inte än'.
Jag såg några jackor jag stod och valde mellan,
ställde frågor om dem och jag fick svar på tal.

Jag beslutade mig
för en av dem
och betalade kontant.

Så råkade jag höra mig själv säga
'och när slutar en fin ung herre jobbet då?'
Efter ungefär 37 sekunder fick jag det chockerande svaret

'Inte i kväll, men på torsdag,
vid pass tvåtiden på Lilla Vilan'.
Där kunde vi ses igen över varsin kopp hett.

Jag log nog inombords men var som oberörd utåt
och replikerade 'så ses vi kanske igen då,
torsdag vid fjortontiden på 'Lilla vilan'.

Jag fick en kasse till jackan och avlägsnade mig ur butiken.
Det var ett typiskt impulsköp
och solen ute gick just i moln.

Det var sommar och jag kände mig påtagligt lätt inombords.
Du vet, så där som en kan känna sig
efter en sådan oväntad upplevelse.

Det så att säga 'gjorde min dag'
och jag åkte hem, berättade för mina två katter
i lägenheten på en trappa.

Att nu hade jag inte bara besökt läkaren, jag hade fått mig
en möjlig vän på köpet. Jackan hängde jag in
i en garderob och åt rester till middagen.

Katterna sitter alltid som nyfikna
på en stor affisch inom glas och ram
i vardagsrummet i tvåan.

De gläder mig i stort sett alltid
och inte är de stora i maten heller.
Jag brukar kunna berätta för dem om min dag.

Inte svarar de med att avbryta mig heller.
Telefonen låg tyst
och verkade vila just i stunden.

Själv lade jag på en skiva med blandad musik
av en numera död musiker till lugn musik
och högst artistiskt uttrycksfull i sitt artisteri.

Som du vet, har en del människor litet olika stilar
att ta till i sina som hopp i livets skafferi av kläder,
musik och vad som kan fås att kläda en vägg.

Så hade jag haft det ofta nog i livet med,
vänner och bekanta som kommit och gått.
Nu väntade äventyret på att som möjligt blomma ut.

Om blott några dagar
och jag kände en viss förväntan även.
Men jag gick som vanligt till mitt arbete.

Som fanns inom bibliotekets väggar
och arbetade dagen lång med litet av varje
som står en arbetare och kontorist så möjligt till buds.

Dagen kom och gick
utan några större utmaningar och åthävor.
Till slut kom då torsdagen.

Som jag kan välja min egen tid
var jag förstås så där lagom upphetsad på väg
till 'Lilla Vilan', i akt och mening att se vart vinden blåste.

Gick alltså en smula försjunken i tankar
och hörde aldrig bussen då jag skulle passera gatan
vid första bästa övergångsställe.

Några dagar senare vaknade jag på sjukhuset
och insåg att jag levde,
dock mindes jag inte så noga varför jag alls låg där.

Men jag verkade ha varit med om ett högst intressant äventyr
och läkaren med följe som besökte mig
mumlade något obestämt om att jag måste haft änglavakt.

Den dagen och att redan om några månader
kunde få se fram emot såväl rehabilitering
som en del bekanta under min vistelse på hemmet.

Vilket det stundom kallades av patienter och personal
som långtidsvårdade människor vilka överlevt bruten nacke
och några av kroppens många ben.

Den senaste månadens eskapader mindes jag int mye av
och även det som utspelat sig
senaste året eller så, var som i en sorts dimmas fina dis.

Om allt gick som det skulle, kunde jag nog bli nästan
helt som återställd, om bara ett år eller två,
det såg jag verkligen fram emot.

Någon i personalen berättade att det fanns en kyrka i området,
där fanns även en kyrkogård
i anslutning till den och den erbjöd ett alternativ.

För den som tröttnat på vad sjukhusets område kunde bjuda
av tappra och kortare promenader.
Till toner av mindre lyckosamma besökares tillstånd.

Skriken av deras stundom återkommande upplevelser
och framtidsutsikter hördes just inte
från det rum jag vistades i just där och då.