när dunket från ågatans uteställen tystnat
och ingen längre stampade takt till hysteri
började han och jag långsamt vandra hem
genom ett ljusnade linköping, över stångån som alltid flutit där,
genom tannefors och upp till den lägenhet jag var i när jag var 15 och kär för allra första gången.

och vi stannade ibland, bara för att röra vid varandra och han sa att han kände sig så lustig varje gång han träffade mig, att han blev så glad.

mm tänkte jag, lustig, glad och yr, så känns det när man är kär. jag har vetat det i 5 år, jag har väntat dig i 5 år.