DEN LÅNGA SAGAN.
Bibloteksboksblad.

Med nöd och näppe kunde vi, även ha älskat med varandra, både i perfektum och futurum.
Jag såg dig alltid som en glimt, hämtad ur min idealiserade, förflutna ungdom.

Såg din bild, på min näthinna, hörde dina kloka ordfraser.
Detta återanslog en sträng, med förflutna tankar.
Levde mig in i en dåtid och visste och kände i kropp och själ, hur du återuppstod som en Fenix inom mig.


Åter och åter i minnet, satt vi tilsammans, pratade förnuftigt.

Drack en kopp stark te. Doftade minne.

Dina föreläsning var över för den gången. Då i minnet och även för den här stunden.

Både i nutid och dåtid, som i ett fysisk värnande av ett förflutet.
Inget mera fanns att säga, men våra ögon hade mötts.
I nuet hade vi förmedlats över en videolänk.
Sponsrat av ett telekombolag.


Blomsterpedistalerna står i olika våningslägen, den strålande kraftfulla gemakspalmen på topp.
Medan vi små gröna undervegetationer, står på hyllorna där under.
Det symboliserar folkmassan, som förväntades andas ut dofter och bidra till en mjuk miljö.
En välregistrerad kontrast, till det torra hårda och torra, verklighets baserade i föredraget.

Du var alltid vetenskapsmannen, vi de elevmässiga jasägarna. Eller var vi den grund som påvisade sanningen i din doktorandföreläsning.


Nuet ger inget svar. Våra ögon söktes till varandra med slumpmässig undran, vad förväntades.

Kunde vi fortsätta vår kontakt.
Var dina metamorfoser du dribblat med i ett par timmar, bara ett försök att nå nästa trappsteg högre upp i ditt Babel. Detta tornliknade slott, med en inverterande avgrund.

Vår åldersskillnad var inte stor fysiskt, men mentalt stod vi på olika trappsteg.

Vem skulle stiga upp eller ned och kanske till vad?


Ringklockan väckte mig ur tankevärlden, utanför i porten stod en främling, med hörsnäckan intryckt i öronen viftade på mig för att få mig att öppna.
Jag borde inte men tryckte in portkoden, samt stängde min dörr.
Hoppades att jag inte behövde läsa i media dagen efter, om ett överfall i någon annan lägenhet.
Jag hade inte beställt något bud- avlämning.

Så hörde jag jag en smäll i brevinkastet och såg att det kanske hade varit en hemleverans av pizzor och på tillbakavägen ner hade man passat på att dela ut sina reklamlappar.
Identitetslöst, storstadsyndrom, man gick inte ut för att köpa färdigmaten.

Kanske man inte ens pratade med någon.

Läste lite på den enkla reklamen, sms:a in dina önskemål. Swicha betalningen till vår mottagningskod. Pizzan är på ditt bord inom en halvtimme.

Tanken gick tillbaks, till tiden när jag med entusiastisk beundran lyssnat på framtiden.
Förutspådd av en ung kvinna, som försökte få oss att inse att vi jäktade i onödan för vi styrde själva över våra liv.

Tankfullt letade jag efter en smörgås hade blivit hungrig av att öppna för matleverans till någon annan som bodde i min trappuppgång.

Ögonen som sökte, jag var åter tillbags i minnet, säker på att jag var utvald den gången.
Minnet var en lögnare eller var det den den fysiologiska tiden, som hade gett mig realkomponenter för att bedöma.

Se skillnad på dröm och verklighet. Skrek hon ut över auditoriet.
Det var 40 år sedan och vi var nästan jämngamla.
Hade den biologiska klocka börjat sända ut sina signaler den gången.

Vi var ganska många i salen som lyssnade värmen fokuseringen, våra kroppar. Vi sände alla ut feromoner likt bina i en kupa.
Drottningen läste omedvetet av och gav repulsion. Tiden styrde, men styrde vi tiden.
Drömde fortfarande nattetid, om hur jag som yngling, prövat på Biodlinens vanskliga yrke.

Vår rädsla för att förlora kontrollen behärskar oss. Nu var detta åter här som en tanke i nuet.

Allt handlar om att leva i kontakt eller leva med frånvaron av kontakt i nutid.

Numera till och med förlitar vi oss på födoämnes leverans, via ett anonymt bud inkallat med teknikens hjälp.

Våra fysiska kontakter är snart minimerade, men vi styr och kan kanske undvika känslomässig tidsmanipulation.

För nu som i det förflutna, styrs dessa av den enda sanna klockan, biologin eller elektrokemin kunde man kalla det.

Massan av de sönderfallande molekylerna, ja ända ner till kvarkarnas dans i ickerymden.
Sanning eller lögn.
Allt kunde om något ha påverkat oss, i dåtid.
Tänk tanken, min tillfälliga framtida vän.
Vad hade hänt, ifall våra ögon hade mötts kanske en längre stund av denna enhet av våra liv.

Synd att vi numera bara möts av dessa ettor och nollor.
Ledande icke ledande funktioner.

Detta bildar vår omgivande världsbild, som skapas i vår hjärna.

© Bosse 28 mars 2022.