Att det inte var förrän
jag är 57 år gammal
som jag skulle börja
inse och förstå hur
fullständigt krossad,
pulveriserad och
tillintetgjord jag blev
i min barn- och ungdom.
Hur till 100 procent
chanslös jag var inför
sveken och övergreppen
och vilka förödande
konsekvenser det har
haft för mitt vuxna liv.
Nu har jag börjat begripa.
Och jag tänker på barnen
och ungdomarna därute
i samhället och världen
som inte har ett skit att
sätta emot våldet av alla
slag, och jag grips av
vanmakt, vrede och hat.
Än idag lider jag av ett
allvarligt posttraumatiskt
ocj psykosomatiskt
trötthetssyndrom som
sätter käppar i hjulet för
mig och gör mig dysfunktionell.
Allt på grund av en gravt
kaotisk uppväxt med svek
och övergrepp efter övergrepp.
Jag skulle vilja skriva en bok
som i sin kärna presenterar
kunskap och ett klart lysande
hopp om att det går att faktiskt
går att friskna till och få ett
hyfsat bra liv men att det krävs
kärlek och sanning och en nypa
humor, att det går att läka själen.