Mitt fördärvade hjärta
i sin mörka håla.
Där bor det så ensamt och
bultar för ingen särskild och för alla på en gång.

Min fördärvade tillvaro, där hjärtat
finner sin tröst och förtvivlan.
Tusen mil av karga landskap.

Eko eko eko, jag upprepar bara mig själv
och hör ingen annan.
Där inuti bultar hjärtat.

Knastrar som grusen under mina skosulor.
Jag krossas varje gång jag hör det ljudet.

Varför ska jag alltid bli så ledsen av det vackra?