Det var en gång en vacker ung flicka som älskade att vandra i skogen och plocka svamp. Hennes rödbruna hår bildade en kontrast med skogen, medan hon glatt samlade guldgula kantareller i mängder. En dag bad flickans mamma henne att gå ut i skogen.

"Här, ta denna korgen, min lilla flicka, och plocka massor av goda kantareller åt mig. Puss, älskar dig mest av allt på jorden," sa hon med tårar i ögonen och en darrig röst. Jag var bara sex år då hon bad mig om detta. Min intuition sa mig att något var fel, men jag ville bara se mamma le. Så jag gjorde självklart som hon bad, tog korgen som stod bredvid spisen och begav mig glatt ut.

Det var en underbar dag med solsken och perfekt värme. Svaga och sköna brisar svalkade och höll myggen borta. Det var som gjort för svampplockning. Jag hittade massor av svamp, skogen kryllade av dem och mamma hade visat mig de bästa platserna. Mamma, mina tankar började snurra kring henne. Varför verkade hon så ledsen? Varför darrade hennes röst?

Jag skakade av mig tankarna. Jag ville bara göra mamma glad och lycklig, för hon var mitt allt. Så jag fortsatte att plocka och vandra i skogens grönska. Jag smakade på de saftiga och goda blåbären längs stenmuren.

När jag hade plockat tillräckligt med svamp och kände mig nöjd, började jag sakta traska hemåt. Det var inte långt borta. På avstånd såg jag stugan, omgiven av majestätiska träd. Det såg vackert ut, men skenet bedrog.

Jag öppnade dörren och gick in, fylld av lycka och med korgen full av svamp. Nu skulle mamma bli glad, tänkte jag. Men mamma, var var hon egentligen?

Stugan var tyst, alldeles för tyst. Mamma brukade alltid springa omkring och sjunga eller nynna på någon gammal låt.

"Mamma," sa jag högt med en aning av rädsla. Jag letade igenom hela huset samtidigt som jag ropade efter henne. Paniken växte inom mig. Tårarna började rinna och jag visste inte vad jag skulle göra. Mamma var allt för mig.

Det sista stället jag glömde kolla var vårt utedass. Jag sprang dit med en klump av oro i magen.

"Mamma, snälla svara mig," skrek jag.

När jag kom fram till utedasset såg jag till min fasa mamma liggandes medvetslös. Jag skrek och när jag närmade mig henne såg jag en konstig nål bredvid henne, liknande en nål en läkare skulle använda. Jag såg att hennes bröstkorg rörde sig och något inom mig skrek att jag skulle ringa 112.

Jag sprang snabbt till vår fasta telefon och slog in 112.

"112, larmcentralen. Hur kan jag hjälpa dig?" hörde jag en röst säga i luren.

"Det är min mamma. Hon ligger medvetslös och andas knappt," fick jag fram mellan gråten.

"Kan du ge mig er adress eller en uppskattning av var ni befinner er?" frågade rösten lugnt.

"Vi bor i en stuga i skogen," svarade jag, då jag inte visste vår exakta adress eller var vi befann oss. Förhoppningsvis skulle de kunna spåra var samtalet kom ifrån. En ambulans anlände tjugo minuter senare.

"Vi har skickat en ambulans som kommer vara hos er snart. Finns det någon i närheten som kan hjälpa dig?" frågade rösten.

"Nej, pappa dog för fyra år sedan och vi har inga grannar," svarade jag och försökte lugna mig själv.

"Jag förstår. Håll ut," svarade rösten.

Vi fortsatte att prata tills jag hörde ambulansens sirener i fjärran.

Mamma överlevde och var mycket glad dagen efter när hon såg all svamp jag hade plockat. Hon bad om förlåtelse för det som hade hänt, men eftersom jag var så ung förstod jag inte riktigt vad som hade skett då. Men nu förstår jag bättre.