Hemresan har ännu inga skarpa konturer trots att den har en ram, men den finns i luften och tankarna. Han har anat att hon längtar hem fast hon har försökt dölja detta. Varför vet hon inte men det kan ha att göra med att deras tvåsamhet är på snudd till magisk. Den ryms knappt att famna och hur fantastiskt är inte det. Hur lämnar man något fantastiskt? Hon skriver i sin dagbok och det finns en tydlig skillnad mellan då och nu som inte handlar om olika grader av lycka utan mer en medvetenhet om livets bräcklighet. Så de talar inte om hemresan, de låter nu vara nu.