Vildäpplen, klippor och hav
i septemberblänk.

Kroppen slår sig ner på en
solvarm sten och inser att
det blir inte vackrare än så här. 

Utsikten är ett konstverk och
timmarna går.


Så bär mina fötter upp en sliten själ
som inte längre får plats. Jag behöver
gå sönder en  stund och jag har varit
här förr, både inom mig och utom mig.
Jag är inte rädd, jag är bara trött.