…som måste ha någon att klandra o sticka kniven i
och se till att vrida om den i såret dessutom.
Detta gör jag genom att som per automatik lägga alla
mina egna brister och fel på den eller de människor
jag möter som jag kanske känner något eller inte alls.

Om jag inte kan hitta en sak hemma
så lägger jag genast skulden för detta
på någon annan av bekvämlighetsskäl.

För när den människan var hemma hos mig sist
så var det antingen en kleptoman, en tanklös
eller bara på det hela taget ansvarslös person och
då försvann den där grejen jag nu letar så efter
och inte kan hitta i stort sett någonstans alls.

Ibland har jag fått höra, på avvägar, att folk brukar
prata om ryggen på mig och då säga just sådana saker
som att jag visst är rätt juste
och för all del kan vara trevlig ibland också.

Det är bara mitt sätt att komma smygande bakifrån
och hugga folk i ryggen när de minst anar det
och komma med dräpande kommentarer
och sarkasmer som får dem att tappa andan
av ren överraskning och förskräckelse.

Ironi är inget jag drar mig för att använda
om det kommer ombord en krympling på bussen
eller jag ser en man med fula kortbyxor och sandaler
mitt i sommaren när det är hawaiiskjortor
och träpjuck som är det allra senaste.

Att jag fortfarande har några vänner och bekanta kvar
samt ännu kan leva ett någorlunda socialt liv beror på
att jag har pengar som gräs och att folk låter sig
imponeras av mina rövarhistorier.

Om allt jag varit med om i livet på mina vidsträckta resor
världen över, trots att den längsta resa jag gjort
var till Oslo för några år sedan.

Nu har jag tänkt mig att ändå följa med på en resa
med några jag träffat när jag gått och spelat bowling
och som samma gäng även träffas i kyrkans syförening.

Vi har bestämt oss för att resa till Thailand och jag var
i förra veckan precis och hämtade ut passet.
Nu har jag förlagt det där förbannade passet
och Marianne som var här igår måste som av en händelse
när hon satt och bläddrade i det av pur nyfikenhet.

Råkat lägga det i handväskan sådär som man gör
när man tänker på annat. Om nu inte Jörgen som kom
och hämtade henne lade beslag på det för att han
aldrig kan motstå att spela folk spratt
eller som det så fint heter på engelska, practical jokes.

Jag tycker mig ha letat både efter passet och det där tjocka
kuvertet med resecheckana i, i stort sett överallt
och ändå kan jag inte hitta dem.
Skulle behöva storstäda förstås här hemmavid
för att alls hitta något.

Men det hade jag tänkt mig att göra efter semestern.
Det är ju för att jag inte orkar städa just nu
som det skulle passa så bra att resa bort någonstans
på ett par tre veckor.
Nej, nu har jag inte tid att skriva till dig längre,
kära Beatrice.

Din allra käraste vän
(oläslig namnteckning)