sofielundsvägen och ahlmansgatsan
kollektivet vid vattentornet
kungsparken, slottsparken, parken som skiftar färg och växer och dör
fäller sina löv som alltid återvänder
varje år,
varje vår

staden som fostrat mig
rustat mig
avblodat mig likt ett skadat djur
dig har jag älskat och hatat och flytt ifrån
men alltid har jag återvänt
skräckslagen och handfallen
sårbar och stark
trasig men hel

jag har memorerat alla gatunamn
åtminstone dem flesta
visst finns det platser jag undviker men
även dem,
har sin plats
någonstans
dem besöker jag i mina drömmar ibland

innanför mina ögonlock dansar vi
och jag
får vara gäst i ett framtida hem
ytterdörren är prydd med välkomsteckningar
utanför doftar det av nybakat bröd och inuti
varmt som i augusti
oberoende av årstid

jag vrider om dörrnyckeln
möts av den långsmala hallen med nedtrampat trägolv och
barnen
där springer barnen med livslust i ögonen
där växer dem i egna skor
en trygg sfär så olik den kylan vår barndom beordrat

det är inte mycket till ett hus
men det är vårt hus
lika nedsprunget som det är självklart
varje hörn,
varje vrå

här vill jag stanna,
bygga bo
äska och sörja och gro
blomma och vissna
för att alltid blomma igen

på mitt ica hälsar alla glatt på mig
men på senaste tiden
misstar jag croissanter för vaniljhjärtan
det har hänt flera gånger
och
det skrämmer mig

du var aldrig min att drömma om
men det är lättare sagt än gjort